Nu

...när vår internetuppkoppling äntligen fungerar, känns det som om jag blivit avvänjd.

Fått distans.

Tappat taget.

Jag läser knappt längre några bloggar.

Jag skriver inte själv.

Läser inga kommentarer.

Men jag finns.

Tror jag...

Lägenhet

...fixad.

(Avser uppföljning på nedanstående inlägg).

Efterlysning!

...sonens flickvän ska plugga i Umeå i höst och söker bostad, helst nära universitetet.

Etta, en och en halva eller tvåa är av intresse.

Hon är synnerligen skötsam.

Lite mer tveksam är situationen när sonen är på besök ;-).
Men eftersom han ska jobba utomlands (om det nu blir som han vill) så kommer det inte att märkas särskilt mycket.

Tips och erbjudanden emottages tacksamt.

Long time.

No seen.

Våran router här hemma har behagat lägga av.
Kolat.
Dött.

Och med få timmar hemmavid har orken inte funnits att göra något åt detta.
Jobbar typ 24/7 eller kanske snarare tvärtom.

Sonen har kopplat sig förbi routern och eftersom han är borta just i kväll passar jag på att uppdatera mig mot omvärlden.

Allt är väl.
Och det verkar det vara där ute också, i cyberspace, men inte för alla i det verkliga livet.

Känner för vänner vars tillvaro hamnar på sniskan - och där egentligen inga ord finns till tröst.

Nu har en intensiv arbetsvecka börjat igen men sen hägrar någon form av ledighet.
Hoppas att jag fixat både routeranslutningar och ork tills dess.

Studenttider

...och det känns lite "kymigt" att återigen packa väskan för ännu en vecka på annan ort.

Jag planerar dock att vara tillbaka innan den traditionsenliga studentbalen och förhoppningsvis kommer jag också att vara hemmavid den dag sonen lämnar skolan som nybakad student.

De två veckor som nu stundar innehåller för avgångseleverna få lektioner men desto mera firande.


Och jag skulle nog allra helst vilja vara på hemmaplan dessa veckor.

Om klockan är nolltvåochtrettioett

... och man är nyss hemkommen från en veckas utlandsvistelse, vad gör man då?

Inte vet jag vad andra gör men själv finner jag mig stående med en vattenkanna för att rädda vad som räddas kan i blomväg.
Sen öppnar jag den post som ser spännande ut.
Ögnar igenom rubrikerna i veckans lokaltidning (ja, faktiskt består högen av två veckors samlade utgåvor eftersom jag ju varit hemifrån i två veckor, inkluderat mitt jobbpendlande).
Sen sätter jag mig vid datorn och går igenom min mail.

Mannen kör igång tvättmaskinen.

Och nu är ingen av oss trötta längre, trots den något effektiva (:-)) bilresan upp från Arlanda.

Tänk så enkelt...

det är att deklarera nuförtiden.



Ett SMS till 71144 och allt är klart.



Och jag tänker tillbaka på hur det var förr i tiden.

Hur min far tillbringade veckoslut efter veckoslut till att sammanställa kvitton och utlägg för alla årets veckor för att i slutänden få ihop till en deklaration som måhända, och i bästa fall, skulle rendera till en "+ - 0 - resultat".

Och för varje veckoslut försämrades humöret. Alltid var det något kvitto som saknades, eller någon uträkning som inte gick ihop.



Och nu knappar jag bara in några siffror och deklarationen är färdig.



Övervakning eller teknikutveckling?



Övervakning och teknikutveckling!



Och med allt svagare stämma hör jag mig själv viska; så länge jag inte har något att dölja gör det ingenting.



Men det är ju inte längre sant.

Min sanning är inte längre trovärdig.



Och jag kan för mitt liv inte förstå varför man ska få göra avdrag med upp till 100 000:- per person för hushållsnära tjänster, när A-kassan försämrats och sjukskrivningar dragits in för personer som är i behov av stöd.

Eller varför åldringsvården dras med så stora underskott att de som vistas där inte längre får lämna sina sängar eller läggs till bädds klockan tre på eftermiddagen.

Och varför skolmaten inte får kosta mer än 13 kronor/dag&elev?

Men svenska staten stöder svenska banker vars direktörer får bonusar trots miljonförluster.

Jag skulle vilja ha ett alternativt SMS-nummer.

Isen lyser blåsvart

...och vi vågar oss inte så långt ut.

Rännan som isbrytaren hållit uppe i vinter utvidgar sig för var dag och vårfåglarna flockas i vattnet.

Mina kollegor i södra och mellersta Sverige förfasar sig när jag berättar om isen och om snön som fortfarande ligger kvar på tomten.

Inte kan de föreställa sig att man kan ligga där, på altanen, i bikini-BH och shorts, om man vill. Inte tror de att våra 19 grader är lika sköna som deras, även om vi fortfarande har snö.

Men så är det; ju mindre man känner till ju mer frodas fördomarna ;-)

Efter att för en tid sedan

...läst Per-Olov Enquist fängslande bok "Ett annat liv" som genomsyras av frågan "varför det började så bra, och gick så illa",
tvingar jag mig själv att läsa om den så genomsorgliga berättelsen "Kapten Nemos bibliotek".

Lika hjärtnupen blir jag nu som då jag läste den första gången.

Och jag kan för mitt liv inte lägga boken åt sidan.

Ur CD-spelaren ljuder

...(country-)klassiker som Jambalaya, Honey och Single girl.

Helt plöstligt befinner jag mig sådär 35-40 år tillbaka i tiden.


Jag ler - med sentimentala tårar i ögonvrån.

Men idag är det

...soligt och vackert även om det blåser iskalla vindar.

Jag trotsar blåsten och ger mig ut på en snabb promenad och konstaterar att det var tur att jag tog mössan på.

När bilen har fått

...sommardäck.

Då vet man att det snöar dagen därpå.

Dags för en ny

...talang?

:-)

För någon månad sedan

...investerade jag i en spikmatta (hutlöst dyr sett till materialkostnaden men inte till effekten).

Mattan är inte en sån där riktig, riktig, med spikar utan den här har en drös med "plastdobbar" på sig.

Och gissa om det är ljuvligt!!!

(Inte visste jag att jag var lagd åt det hållet ;-))

En timme på mattan och jag är som en helt ny människa (vilket, gudarna ska veta, bara är positivt).

Endorfinerna goes crazy och och jag blir otroligt avslappnad.
Ja, faktiskt så somnar jag oftast och sover en stund.

Sen att ryggen ser ut som en värre sortens schweizerost får man ju leva med. Det är mestadels ändå ingen som ser den.

Ni måste förstå

...mig rätt.

Jag älskar att ha ett jobb att gå (flyga) till.

Jag gillar att vara uppskattad för det jag gör.

Jag tycker det är härligt att ingå i en arbetsgemenskap.



Men jag skulle gärna vilja vara hemmavid lite mer.
Inte alltid bara på språng.

Det blir nog bättre.

...

Olika falla ödets lotter

...mannen är på väg till Åre.



Själv är jag på väg till Stockholm.


Suck!

Söndag eftermiddag

...och jag har ännu inte bokat morgondagens resa till Stockholm.



Ska man måhända tyda det som om jag inte vill fara?

Solen skiner

...snön smälter.

Och vi har skottat en stig ner till stranden där nu en snögrotta inrymmer såväl sittplatser som eldstad.



Ibland tycker jag faktiskt lite synd om alla sörlänningar!



Trots nyspruckna snödroppar och nyanlända tranor.


(Påminn mig dock inte i maj om vad jag just skrev - maj månad kan jag som regel gärna byta bort här uppe.)

Jag har

...som vanligt lyckats undvika uttagningen till melodifestivalen.
Ja, det vill säga ända fram tills nu ikväll när jag hörde de första låtarna och handlöst föll för Caroline af Ugglas "Snälla snälla".

Inte bryr jag mig så mycket om vilken låt som går vidare men nu fick jag ännu en låt på min favoritlista.

Nu i afton

...när vi kom hem upptäcker jag okända fotspår i nysnön runt huset. Någon, eller snarare några, har ogenerat vandrat runt och kikat in genom våra fönster.
Vi bor lite ensligt så det är lätt att notera okända besökare.



Hur olustigt känns det inte nu?

Det blir rätt

...drygt att inte fara hem en helg när man jobbar borta under veckorna.

Även om skidåkningen i Åre förra helgen var kanonfin så saknar jag att vara hem. Trots att det var bra väder, trevligt sällskap och bra backar.

För att inte tala om god mat.

Nu, när jag har accepterat att jag inte längre hänger med sonen och mannen när det gäller "offpist" i snårskogen känns skidåkningen riktigt OK.
Knä´t tar inte lika mycket stryk (även om jag fortfarande ibland lämnar pisten) och den något lugnare skidåkningen gör att jag orkar bättre.
Och det är ju inte så konstigt.
Det känns ändå rätt häftigt att fortfarande orka ta en hel backe utan att stanna.
Man får vara glad för det lilla.

Det dröjer några veckor till nästa bortahelg så nu kan jag kanske med konstgjord andning hålla liv i bloggen ett tag till.

Bland dagens blandade mailskörd

...återfinns en bekräftelse på vårens utlandsresa.

Hur bra känns inte det?!

Men varför kan jag inte

...längre föra över musik från datorn till min mobil???

Vad är det för fel?
Varför vill inte Media Manager längre känna av min telefon?

Varför är tekniken såhär???


För inte kan det väl hänga på mig?

Helgerna går så fort

...så fort.

Knappt har jag hunnit hem innan det är dags att fara.
Att packa upp mer än det nödvändigaste börjar kännas onödigt.

Eftersom jag verkar gå bet att komma åt blogg, bloggar och bloggning från min arbetsdator börjar jag nu överväga att ta med mig min bärbara för att kunna hålla liv i denna del av livet.
Annars är det lika bra att lägga av. Med bloggandet alltså.

Tiden på helgerna räcker helt enkelt inte till.

Morgonpasset bestod av

...snöskottning. I närmare två timmar gjorde vi vårt bästa för att röja upp infart och uteplatser.

Nu ikväll är det dags för ett pass igen.

Jag smiter dock undan och lägger mig i badkaret medan mannen klär sig för de -16 C som termometern visar och ger sig ut i snöfallet.

Det känns som om vi är inbäddade i dun.

Så lämnar man hemmet

..för några ynkliga dagar och kommer hem till en julkortsliknande tillvaro där snön fallit sisådär en halvmeter under dygnen som passerat och där termometern nu ikväll stannar på - 18 C.

Ooohps! Det känns helt plötsligt som vinter.

Ni kommer väl ihåg

...att det är samernas nationaldag idag;

det vill säga samma dag vi firar semikolonet!




OBS! Ev samband mellan dessa jubilarer lämnar jag därhän.

Så börjar det idag

...med Super-G.

När man får flera timmar

...av umgänge och samtal med den närapå vuxne sonen, känns det som en oväntad och ovärderlig stund i tillvaron.

Jag vet att jag skrivit det förut

...men vårt hem fungerar på något sätt som en slags sambandscentral.

Sonen kommer hem.
Mannen flyger iväg.
Jag flyger iväg i morgon och måste, när jag träffar mannen på annan ort, komma ihåg att ge honom bilnycklar och kontokort så han tar sig ut från flygplatsparkeringen och hem.

Sen får jag hoppas att han hämtar mig på flygplatsen när jag kommer hem, till helgen.

Om jag någon gång

...åker fast för fortkörning, nedskräpning eller allmän olydnad.

Då kommer jag omedelbart att hänvisa till att detta skett i KONSTENS namn.

Eller så kommer jag kanske en dag när jag mår riktigt dåligt att ta till så utmanande metoder att jag slänger rödbetssaft på berömda konstverk, tänder eld på Konstfack eller gör något annat innovativt.

Då får jag berömmelse och ära.

Så blir jag betraktad som geni och nyskapande. Gränssprängande och modig.

Fast jag i själva verket är en fullständig bluff.

Eller kanske bara knäpp.
På riktigt!

Den här tiden på året

...är det svårt att hinna med allt idrottande.

Ja, kanske inte det egna men det egna i kombination med alla andras.
Det är SM och Världscupen, det är handboll och hockey.

Och nu stundar dessutom VM på skidor.

Milde tid.

Spelen går i år av stapeln i fantastiska Val d’Isère, inte alls långt från den ort där sonen och hans morbror lade dessa spår bakom sig under veckan som gick.

När jag tittar på

...webbkameror från de franska alperna och dessutom får ett sms från sonen som skriver om lössnö upp till midjan och kallsupar av snön som virvlar upp, är det svårt att skriva ett svar där inte avunden lyser igenom orden.

I fredags, när jag var på väg hem

...och satt i fiket på Arlanda, slog det mig hur många som dricker öl och vin till sina sallader, mackor och pizzabitar.

Så var det inte förr när jag pendlade.

Visst förekom det även då men då handlade det om någon enstaka person. Nu tycker jag att var och varannan läppjade på någon alkoholhaltig dryck.

Men det är väl för att vi svenskar har blivit så internationaliserade.

Nu har jag

...packat och i morgonbitti kommer flygtaxin.

Tidigt.



Det är nog bäst att jag vänjer mig.

När en vän

...går bort.

Så saknar åtminstone jag ord.
Ord att beskriva hur ... onödigt det är.

Kanske låter det kallt med ordet onödigt?

Sorgligt vore kanske mer korrekt?

Men i detta fall är onödigt det enda ord jag kan finna som känns rätt.
Onödigt.

Men kanske nödvändigt.

En stroke - eller kanske hjärtattack.



Eller måhända en livslust som tappades bort

där på vägen

av svek och sorg och förlust?

När man nu som jag

...lever sina veckor på ett hotell med såväl träningscyklar som gåband, för att inte tala om turkisk bastu, vanlig bastu och pool; finns det då någon ursäkt för att inte träna?

Svar till "frusterad hotellgäst".

Veckopendlingen

...kräver sina offer.

Bloggen till exempel.

Och än värre, andras bloggar.

Företaget jag jobbar åt har en rätt restriktiv internetpolicy och i detta inryms begreppet "nekad åtkomst".

Det innebär alltså att jag för närvarande inte har tillgång till vare sig min egen eller andras bloggar under veckorna.

Men ... jag ska nog hitta ett sätt att kringå detta :-)

Vänta bara.

I Piteå

...har den kommunala gymnasieskolan hamnat i hetluften.

Sedan 1992 har 22 kända fall av cancer drabbat personalen, varav 20 av dessa arbetat på samma våning. En våning där man under åren haft kända och återkommande problem med fukt- och mögelskador.

Personal, föräldrar och elever är naturligtvis oroliga och skolledningen svarar nu med att erbjuda alternativa lokaler (läs baracker) för de som normalt vistas i de mest utsatta områdena. Detta under tiden som lokalerna saneras.

Skolledningen har fått ta en hel del kritik och eftersom informationen varit bristfällig, för att inte säga obefintlig, får de ta åt sig av kritiken.

Huvudansvaret för de undermåliga lokalerna åligger dock kommunens fastighetskontor, vilka (som vanligt) agerat inkompetent och taffligt. De har haft kännedom om problemen under många år men valt att stoppa huvudet i sanden.

Idag har alltså 22 cancerfall konstaterats bland personalen på skolan varav 14 fall har upptäckts bland de som arbetat i vissa specifika lokaler.

14 fall innebär att ca 40 % av de som arbetat där under perioden 1993 t o m idag insjuknat. Hur många som kommer att drabbas i framtiden vet förstås ingen.

Ingen har heller kännedom om hur de elever som vistats i lokalerna påverkats, förutom i de fall där elever akut tvingats gå hem på grund av kraftiga allergiska besvär.

Men om kommunen nu inte kan åtgärda problemen i skolan så att personal och elever får en bra arbetsmiljö så känns det ju fantastiskt bra att samma kommun går in - och till stora delar - finansierar ett inköp av en ny orgel till kommunens stolthet, den nybyggda konsertlokalen.

Kostnad för orgeln beräknas till OFATTBARA 35 MILJONER!!!



Och jag förstår som vanligt ingenting!

Lite sen i reaktionen

...är jag allt.

Och till alla er som är lika senfärdiga som jag, länkar jag härmed till Ronnie Sandahls superba inlägg i Aftonbladet om de mobbande bröderna Schulman*.






Edit: *Av princip vägrar jag lägga ut en länk till deras blogg.

I vår familj

...betraktar vi oss nog som hyfsat idrottsintresserade.

D v s långt ifrån fanatiska men med viss pejl på läget inom ett antal idrotter.

Frågan är dock om vi riktigt har koll på vår egendiagnos när det visar sig att vi alla tre sitter uppe mitt i natten för att se småkronornas finalmatch mot Kanada natten mot idag?

Såg ni

...Lennart Modigs modiga isvaksbadande i gårdagens "Nyhetsmorgon" i TV 4?

Först gick han tillsammans med en expert igenom hur man tar sig upp ur en isvak om man råkar gå genom isen. Inslaget var intressant och kändes väldigt aktuellt med tanke på hur många som varit ute på skridskoturer i helgen.

Sen kliver han i - och för en stund verkar han ha glömt precis allt vad de talat om.

Exakt så där tror jag också att det är: Att kunna en sak i teorin är en sak, att kunna hantera situationen när den verkligen inträffar är en helt annan.


Och det gäller inte bara vid isvaksbad!

Ska jag sammanfatta

...julen så får det med orden; sjuk & hängig.

Några få enstaka långpromenader, några kära besök, en kvällskonsert och många, många böcker lästa.



C'est tout!

Ni som följt min blogg

...vet att snart stundar andra tider.

Efter helgerna börjar jag veckopendla.

Ett nytt liv.

Igen.



Vi får väl se hur det blir med uppdateringar av bloggen.

Förhoppningsvis kommer jag snart att ha en uppkoppling som fungerar.

Kanske kommer jag att ha mer att förtälja.




Men nå nå, än är det inte onsdag...

Under rubriken måndagsmat återfinns

...inför morgondagen Thaimiddag enligt Marge:

- Jag börjar med att hacka en stor bit färsk ingefära, några klyftor vitlök, färsk chili, charlottenlök, salladslök, citrongräs och morot.

När detta sakta brynts i olja och lite soja tillsätter jag kokosnötsmjölk.

Under tiden steker jag upp lättsaltade wokgrönsaker och kycklingbitar i en annan panna och adderar till grönsakshacket-kokosmjölken.

Därefter kommer den delikata delen av rätten; d v s kryddningen.

Själv brukar jag hålla mig till grön- alternativt rödcurrypasta, fisksås, soya och salt&peppar (i den mån det behövs).

Till detta serveras Prik nam pla (fisksås+hackad chili+vatten) samt färska limeklyftor.

Ris och färska grönsaker också passar bra till.

Bon apétit!

Mannen lyssnar

...på en ljudbok och själv sitter jag försjunken i "en gammaldags" läsbok.


Nytt möter gammalt.


Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite mer trist att störa någon som lyssnar än den som läser.

Och jag frågar mig själv; varför då?

När jag går igenom

...fotografier från förr i tiden, både längre tillbaka men även bilder bara några år bort, så blir jag alltid så vemodig och lite lätt sorgsen.

Jag har förstått att för de flesta är foton en källa till glädje, men för mig blir den kvarstannade känslan mest ett vemod.

Hur känner du?

Edit: Bilden föreställer sonen och är tagen för en hel evighet sedan, känns det som.

Oooops

...nu glömde jag bort mig.

I inlägget under.

Det är ju

här och nu som gäller.




Attans.

...och julen

...varar ända intill påska...

Så jag längtar!!!

På bordet

...ligger den efterlägtade nyinköpta boken:

Ett annat liv

av Per Olov Enquist, från Hjoggböle.

Som en frestande karamell ligger den där men jag är ståndaktig.

Först ska jag avsluta den andra boken som jag påbörjade häromdagen, men sen.

Sen...

Idag

...har jag börjat ta bort våra julprylar.

Då, först då, inser jag att de flesta ligger kvar i kartongerna i förrådet.

Den där snygga lilla granen, den där fina girlangen... Oohhs, där ligger de.

Hur kunde jag glömma dem???

Till all lättnad blev det jul ändå.
Och nu är den överstånden.


Idag infaller sig den där obligatoriska dagen efter jul- och nyårskänslan;

Jag känner mig luguber.

Igen.

Även detta år.

Ett nytt år

...börjar med en stillsam nyårsdag.

Lång promenad som resulterar i frostbitna kinder. Blåsten har avtagit men med - 10 grader Celsius behövs det inte mycket vind för att det ska nypa i skinnet.

Nyårskonsert från Wien på TV, familjegemensam matlagning, surr, skämt och skratt.

Läser ut min bok och häller sedan ut mig i soffan framför en må-gott-film.

En riktigt laidback-easy- going dag.