Det lackar mot jul

...och nedräkningen har börjat.

Ja, alltså inte till julafton som sådan men till vändpunkten. Klockslaget. Övergången.

Nej, jag talar inte om vintersolståndet, eller nyår. Nej, för mig är året en klocka där julaftonen är klockan 12/24. Det är då piken av mörker firar sin triumf.

Men det är också där det vänder.

Idag har mannen

...tagit sig an vår vedbod som stått orörd länge länge.

Gräsfröpåsen som tippade ut någon gång under förra året har lockat till sig skogmöss - och livrädd för sorkfeber som jag är har jag sett till att ingen gått in i bodan. Ja, förutom mössen då som kalasat sig feta.

Mannen såg ut som en alien där han härjade i bodan med skyddsmask för ansiktet. Men nu är där uppstädat och ingångshålen är tätade. Hoppas hoppas bara att ingen blir sjuk nu.

Ni har väl inte missat

...DNs "underbara" artikel i fredagens bostadsavdelning?


Reed it and weep!


Kommentarerna är oslagbara.


Och våningen (det lilla man ser) något utöver det vanliga.

Det finns en sällsam stillhet

...denna tid på året.

Vattnet i fjärden rör sig alltmer långsamt.

Trögheten förebådar den stundande senhösten och isens tillväxt från stranden.

I ett avseende

...är jag extremt enformig - ja, varför att inte använda sig av uttrycket "enjent" (ett uttryck vilket jag tror härstammar från norra Västerbottens/södra Norrbottens inland men som säger precis som det är!)

Alltså, jag inte rädd för omväxling. Nya miljöer. Att prova på nya jobb. Resa förutsättningslöst. Bosätta mig utomlands. Närma mig faror.

Nä, inte så.

Men när jag kvällar som denna sitter ensam hemma så är det alltid samma CD-skivor och YouTube-musik jag slutligen hamnar vid.

Visserligen spänner de över många genrer men ändå; same same same.

Och jag, jag bara njuter.

För drygt 5 år sedan

...påbörjade vi förberedelserna för vårt nybygge som skulle ske där vi då hade vår sommarstuga.

5 år sen dess och fortfarande, inte minst underbara kvällar som denna, kan jag tänka "Oj så härligt det är här på stugan".

Och detta trots att vi nu alltså bott här permanent i 4,5 år.

Undrar när ska jag fatta det?

Det går liksom

... upp och ner.

Häftiga kast mellan vardag och svårmod.

Vi påtar på

...i trädgården.

Börjar skissa på den nya örtagårdsplanteringen - som ska bli av i sommar.
Själva platsen alltså; planteringen får bli nästa år.

Planerar lite löst för nästa års Stora Projekt; när redskapsbodan ska förvandlas till mysig uteplats.

Men oftast blir vi sittande med morgonkaffet nere vid vattnet.
Diskuterar dagens nyheter i lokaltidningen.
Rensar några häckar. Plockar lite ogräs.
Påtar på.

Åker iväg till golfbanan och försöker ta oss runt med äran i behåll.

Det känns som: SEMESTER!

Ibland

...när ångesten rullar över en.

Är det svårt att se allt det fina...

Semesterdag nr 2

...och vi dricker morgonkaffet nere vid vattnet.

Jag låter fötterna gräva sig ner i den fina sanden och kan inte fatta att man kan bo så här bra.

När ens TV-operatör

...inte längre finns där.

När hushållets samtliga TV-apparater helt plötsligt inte längre fungerar.

Tror man då att ens TV-operatör gett upp?
Kastat in handduken?
Gått i konkan?

Nä - man börjar stora "FELSÖKNINGSPROCEDUREN".
Botar om och startar upp.
Switchar kablar och kollar om det möjligtvis är transformatorn som falerar.
Testar anslutningskablar och nya inställningar.

Tills man slutligen hittar ett litet pressmeddelande. På leverantörens hemsida.
Att operatören ämnar avsluta sina tjänster.

Jaha då. Med omedelbar verkan, förstår vi.

Inte ett mail, inte ett brev.

Från en sekund till den andra slutar vårt TV-utbud att fungera.

Cooooooolt.

Tur att det finns ett marknät att ansluta sig till.

Från de

...italienska alperna ner till Rivieran, + 20 grader varmt och ett enormt folkmyller längs den bedagade kustremsan.

Monaco och Nice och sedan

upp genom ett regnigt och snöigt Frankrike där vi följde den slingrande "Napoleonvägen" i ett Grand Canyonliknande landskap där vi hoppade över avstickaren till Chamonix p ga av det intensiva snöandet men i stället passerade Grenoble upp till den vackra staden Annecy, vidare till Geneve och Lausanne innan den svindlande vackra färden genom Schwartswald.

Dessförinnan resans höjpunkt - åtminstone enligt delar av ressällskapet - bilmuséer i Stuttgart.

Rhendeltat och Moseldalen tog andan ur oss - och fyllde på bilens bagage med någon (hmm) flaska vin.

Bilköer efter Autobahn och övernattningar både här och var för att en natt hamna på designhotell i .... - Värnamo.

Efter den natten gick resan hem fort.

Och nu är den förlorade sonen återbördad till hemmet.

Tillfälligtvis.

Dagarna rullar på

...och ibland känns det som om jag uppslukas av jobb och resor, resor och jobb.

Men så finns det dagar som denna;

När jag vaknar och solen strålar och det är -20C.
Förmiddagens jobb flyter på och vid lunch, när temperaturen ökat till sådär -5C och jag svänger in på gården, ser jag något skymta genom våra fönster och där, på andra sidan, nere vid tomtgränsen, på väg ut mot älven kliver en ståtlig älgko med kalv.

Förra veckan var det en hel flock som passerade.

Och helgen som gick fick vi besök av en "strö-ren"*.

Ingen ska säga att inget händer här!


*"Strö-ren" = en ren som kommit från flocken (i detta fall troligtvis tillfälligtvis).

I kväll lämnar sonens kompisar

...hemstaden för att åka ner till den lilla byn i Italien. Och vänner från Tyskland hänger på.

Flickvännen har säkert börjat packa för att ta resan andra vägen, hem från hennes vistelse där.

Och sonen, han som fyller 20 år idag, han trivs som 17.

Hur ska man få honom hem, måntro?

Charlotte Kalla

...och Anna Haag!

Vilka höjdare!

Ni vet,

...sonen med nyfunna-på-internet-skidåkarvänner tillbringar sin tid i en liiiiiten by i nordvästra Italien.

Byn har normalt 18 invånare.

Fast inte nu sen "gänget" kommit dit.

Nu är det ju hela 21 personer där.

Efter att ha varit där i drygt en månad blir de inbjudna på middag hos den 70-åriga barägarinnan.

Ska man då se det som marknadsföring eller bli orolig över att de tillbringar för mycket tid där, på baren?

Svar till "Bekymrad moder"

Till tonerna av

...min favoritmusik låter jag vaskborsten svepa över golven.

Solen lyser in i huset och avslöjar obarmhärtigt dammgömmorna.

Musiken spelar högt.

Jag vaskar med frenesi.

Dörrarna står öppna.

Helt plötsligt ser jag en förvånad granne passera.



OOooops.

Är det inte märkligt

...hur drömmar väcker låtar till liv?

Eller kanske är det tvärtom? En låt dyker upp någonstans mellan dvala och sömn och man vaknar med en melodi i sinnet.

Den här fanns i min hjärna i morse när jag vaknade.

En sång som inte funnits i mitt medvetande sedan 80-talet.

I går

...drogs sonen med i en mindre lavin.

Allt gick bra.

Den här gången.


Och jag räknar dagarna tills han kommer hem.

Om några månader eller så...

Inte är det så konstigt

...att maken bokar en resa i februari till den skidbummande sonen när en tur- och returbiljett med SAS till Milano går på ca 1 500:- (och när dessutom den oroliga modern gärna betalar:-)).

För nu mer gäller inte regeln med sista minuten - nej, nu är det första minuten som gäller.
Ju tidigare du bokar, ju större chans att hitta en billig flygbiljett.

Själv jobbar jag den aktuella veckan - om någon nu bryr sig...

Så

...är jag och norpar ur grytan, igen; från den där middagen som vi åt för några timmar sedan.

Man skulle tro att jag fått nog av italiensk mat; men inte!

Min variant går också an även om den kanske inte i alla lägen kan mäta sig med den Occo Bucco, Piccata eller, för att inte tala om, den himmelska goda Crème brûlée som vi åt på bykrogen i Alagna i förra veckan.

Tänk er ett fat, inte så djupt men med ansenlig bredd, där en Crème brûlée gratinerats med ett flor-tunt knäckflarn som sakta smälte i munnen.

Sen - att vi på samma resa dessutom hade ett antal dagar med suverän lössnöåkning - lade Monte Rosa-massivet till ännu ett resmål som vi gärna återkommer till!

Avslut, gästspel

...eller kanske början det nya året?

Snön och kylan håller oss i ett fast grepp.

Men det hindrar inte en entusiast.

Eller kanske framför allt inte den entusiastiska familjen...

I yrande snö- och genom renflockar som sökt sig till vägarna - drog vi under gårdagen till skidbacken belägen sisådär 10-15 mil bort. Enkel väg......

för att inviga de nya skidorna och komma i slag inför den stundande alpresan.

Så vad gjorde det då att jag, av utmattning, slumrade till timmen innan det nya året inföll men vaknade i tid till att fira in 2010?

Frisk luft kräver kondition.