I går

...drogs sonen med i en mindre lavin.

Allt gick bra.

Den här gången.


Och jag räknar dagarna tills han kommer hem.

Om några månader eller så...

Inte är det så konstigt

...att maken bokar en resa i februari till den skidbummande sonen när en tur- och returbiljett med SAS till Milano går på ca 1 500:- (och när dessutom den oroliga modern gärna betalar:-)).

För nu mer gäller inte regeln med sista minuten - nej, nu är det första minuten som gäller.
Ju tidigare du bokar, ju större chans att hitta en billig flygbiljett.

Själv jobbar jag den aktuella veckan - om någon nu bryr sig...

Så

...är jag och norpar ur grytan, igen; från den där middagen som vi åt för några timmar sedan.

Man skulle tro att jag fått nog av italiensk mat; men inte!

Min variant går också an även om den kanske inte i alla lägen kan mäta sig med den Occo Bucco, Piccata eller, för att inte tala om, den himmelska goda Crème brûlée som vi åt på bykrogen i Alagna i förra veckan.

Tänk er ett fat, inte så djupt men med ansenlig bredd, där en Crème brûlée gratinerats med ett flor-tunt knäckflarn som sakta smälte i munnen.

Sen - att vi på samma resa dessutom hade ett antal dagar med suverän lössnöåkning - lade Monte Rosa-massivet till ännu ett resmål som vi gärna återkommer till!

Avslut, gästspel

...eller kanske början det nya året?

Snön och kylan håller oss i ett fast grepp.

Men det hindrar inte en entusiast.

Eller kanske framför allt inte den entusiastiska familjen...

I yrande snö- och genom renflockar som sökt sig till vägarna - drog vi under gårdagen till skidbacken belägen sisådär 10-15 mil bort. Enkel väg......

för att inviga de nya skidorna och komma i slag inför den stundande alpresan.

Så vad gjorde det då att jag, av utmattning, slumrade till timmen innan det nya året inföll men vaknade i tid till att fira in 2010?

Frisk luft kräver kondition.

Nu

...när vår internetuppkoppling äntligen fungerar, känns det som om jag blivit avvänjd.

Fått distans.

Tappat taget.

Jag läser knappt längre några bloggar.

Jag skriver inte själv.

Läser inga kommentarer.

Men jag finns.

Tror jag...

Lägenhet

...fixad.

(Avser uppföljning på nedanstående inlägg).

Efterlysning!

...sonens flickvän ska plugga i Umeå i höst och söker bostad, helst nära universitetet.

Etta, en och en halva eller tvåa är av intresse.

Hon är synnerligen skötsam.

Lite mer tveksam är situationen när sonen är på besök ;-).
Men eftersom han ska jobba utomlands (om det nu blir som han vill) så kommer det inte att märkas särskilt mycket.

Tips och erbjudanden emottages tacksamt.

Long time.

No seen.

Våran router här hemma har behagat lägga av.
Kolat.
Dött.

Och med få timmar hemmavid har orken inte funnits att göra något åt detta.
Jobbar typ 24/7 eller kanske snarare tvärtom.

Sonen har kopplat sig förbi routern och eftersom han är borta just i kväll passar jag på att uppdatera mig mot omvärlden.

Allt är väl.
Och det verkar det vara där ute också, i cyberspace, men inte för alla i det verkliga livet.

Känner för vänner vars tillvaro hamnar på sniskan - och där egentligen inga ord finns till tröst.

Nu har en intensiv arbetsvecka börjat igen men sen hägrar någon form av ledighet.
Hoppas att jag fixat både routeranslutningar och ork tills dess.

Studenttider

...och det känns lite "kymigt" att återigen packa väskan för ännu en vecka på annan ort.

Jag planerar dock att vara tillbaka innan den traditionsenliga studentbalen och förhoppningsvis kommer jag också att vara hemmavid den dag sonen lämnar skolan som nybakad student.

De två veckor som nu stundar innehåller för avgångseleverna få lektioner men desto mera firande.


Och jag skulle nog allra helst vilja vara på hemmaplan dessa veckor.

Om klockan är nolltvåochtrettioett

... och man är nyss hemkommen från en veckas utlandsvistelse, vad gör man då?

Inte vet jag vad andra gör men själv finner jag mig stående med en vattenkanna för att rädda vad som räddas kan i blomväg.
Sen öppnar jag den post som ser spännande ut.
Ögnar igenom rubrikerna i veckans lokaltidning (ja, faktiskt består högen av två veckors samlade utgåvor eftersom jag ju varit hemifrån i två veckor, inkluderat mitt jobbpendlande).
Sen sätter jag mig vid datorn och går igenom min mail.

Mannen kör igång tvättmaskinen.

Och nu är ingen av oss trötta längre, trots den något effektiva (:-)) bilresan upp från Arlanda.

Tänk så enkelt...

det är att deklarera nuförtiden.



Ett SMS till 71144 och allt är klart.



Och jag tänker tillbaka på hur det var förr i tiden.

Hur min far tillbringade veckoslut efter veckoslut till att sammanställa kvitton och utlägg för alla årets veckor för att i slutänden få ihop till en deklaration som måhända, och i bästa fall, skulle rendera till en "+ - 0 - resultat".

Och för varje veckoslut försämrades humöret. Alltid var det något kvitto som saknades, eller någon uträkning som inte gick ihop.



Och nu knappar jag bara in några siffror och deklarationen är färdig.



Övervakning eller teknikutveckling?



Övervakning och teknikutveckling!



Och med allt svagare stämma hör jag mig själv viska; så länge jag inte har något att dölja gör det ingenting.



Men det är ju inte längre sant.

Min sanning är inte längre trovärdig.



Och jag kan för mitt liv inte förstå varför man ska få göra avdrag med upp till 100 000:- per person för hushållsnära tjänster, när A-kassan försämrats och sjukskrivningar dragits in för personer som är i behov av stöd.

Eller varför åldringsvården dras med så stora underskott att de som vistas där inte längre får lämna sina sängar eller läggs till bädds klockan tre på eftermiddagen.

Och varför skolmaten inte får kosta mer än 13 kronor/dag&elev?

Men svenska staten stöder svenska banker vars direktörer får bonusar trots miljonförluster.

Jag skulle vilja ha ett alternativt SMS-nummer.

Isen lyser blåsvart

...och vi vågar oss inte så långt ut.

Rännan som isbrytaren hållit uppe i vinter utvidgar sig för var dag och vårfåglarna flockas i vattnet.

Mina kollegor i södra och mellersta Sverige förfasar sig när jag berättar om isen och om snön som fortfarande ligger kvar på tomten.

Inte kan de föreställa sig att man kan ligga där, på altanen, i bikini-BH och shorts, om man vill. Inte tror de att våra 19 grader är lika sköna som deras, även om vi fortfarande har snö.

Men så är det; ju mindre man känner till ju mer frodas fördomarna ;-)

Efter att för en tid sedan

...läst Per-Olov Enquist fängslande bok "Ett annat liv" som genomsyras av frågan "varför det började så bra, och gick så illa",
tvingar jag mig själv att läsa om den så genomsorgliga berättelsen "Kapten Nemos bibliotek".

Lika hjärtnupen blir jag nu som då jag läste den första gången.

Och jag kan för mitt liv inte lägga boken åt sidan.

Ur CD-spelaren ljuder

...(country-)klassiker som Jambalaya, Honey och Single girl.

Helt plöstligt befinner jag mig sådär 35-40 år tillbaka i tiden.


Jag ler - med sentimentala tårar i ögonvrån.

Men idag är det

...soligt och vackert även om det blåser iskalla vindar.

Jag trotsar blåsten och ger mig ut på en snabb promenad och konstaterar att det var tur att jag tog mössan på.

När bilen har fått

...sommardäck.

Då vet man att det snöar dagen därpå.

Dags för en ny

...talang?

:-)

För någon månad sedan

...investerade jag i en spikmatta (hutlöst dyr sett till materialkostnaden men inte till effekten).

Mattan är inte en sån där riktig, riktig, med spikar utan den här har en drös med "plastdobbar" på sig.

Och gissa om det är ljuvligt!!!

(Inte visste jag att jag var lagd åt det hållet ;-))

En timme på mattan och jag är som en helt ny människa (vilket, gudarna ska veta, bara är positivt).

Endorfinerna goes crazy och och jag blir otroligt avslappnad.
Ja, faktiskt så somnar jag oftast och sover en stund.

Sen att ryggen ser ut som en värre sortens schweizerost får man ju leva med. Det är mestadels ändå ingen som ser den.

Ni måste förstå

...mig rätt.

Jag älskar att ha ett jobb att gå (flyga) till.

Jag gillar att vara uppskattad för det jag gör.

Jag tycker det är härligt att ingå i en arbetsgemenskap.



Men jag skulle gärna vilja vara hemmavid lite mer.
Inte alltid bara på språng.

Det blir nog bättre.

...

Olika falla ödets lotter

...mannen är på väg till Åre.



Själv är jag på väg till Stockholm.


Suck!