Long time.

No seen.

Våran router här hemma har behagat lägga av.
Kolat.
Dött.

Och med få timmar hemmavid har orken inte funnits att göra något åt detta.
Jobbar typ 24/7 eller kanske snarare tvärtom.

Sonen har kopplat sig förbi routern och eftersom han är borta just i kväll passar jag på att uppdatera mig mot omvärlden.

Allt är väl.
Och det verkar det vara där ute också, i cyberspace, men inte för alla i det verkliga livet.

Känner för vänner vars tillvaro hamnar på sniskan - och där egentligen inga ord finns till tröst.

Nu har en intensiv arbetsvecka börjat igen men sen hägrar någon form av ledighet.
Hoppas att jag fixat både routeranslutningar och ork tills dess.

Studenttider

...och det känns lite "kymigt" att återigen packa väskan för ännu en vecka på annan ort.

Jag planerar dock att vara tillbaka innan den traditionsenliga studentbalen och förhoppningsvis kommer jag också att vara hemmavid den dag sonen lämnar skolan som nybakad student.

De två veckor som nu stundar innehåller för avgångseleverna få lektioner men desto mera firande.


Och jag skulle nog allra helst vilja vara på hemmaplan dessa veckor.

Om klockan är nolltvåochtrettioett

... och man är nyss hemkommen från en veckas utlandsvistelse, vad gör man då?

Inte vet jag vad andra gör men själv finner jag mig stående med en vattenkanna för att rädda vad som räddas kan i blomväg.
Sen öppnar jag den post som ser spännande ut.
Ögnar igenom rubrikerna i veckans lokaltidning (ja, faktiskt består högen av två veckors samlade utgåvor eftersom jag ju varit hemifrån i två veckor, inkluderat mitt jobbpendlande).
Sen sätter jag mig vid datorn och går igenom min mail.

Mannen kör igång tvättmaskinen.

Och nu är ingen av oss trötta längre, trots den något effektiva (:-)) bilresan upp från Arlanda.

Tänk så enkelt...

det är att deklarera nuförtiden.



Ett SMS till 71144 och allt är klart.



Och jag tänker tillbaka på hur det var förr i tiden.

Hur min far tillbringade veckoslut efter veckoslut till att sammanställa kvitton och utlägg för alla årets veckor för att i slutänden få ihop till en deklaration som måhända, och i bästa fall, skulle rendera till en "+ - 0 - resultat".

Och för varje veckoslut försämrades humöret. Alltid var det något kvitto som saknades, eller någon uträkning som inte gick ihop.



Och nu knappar jag bara in några siffror och deklarationen är färdig.



Övervakning eller teknikutveckling?



Övervakning och teknikutveckling!



Och med allt svagare stämma hör jag mig själv viska; så länge jag inte har något att dölja gör det ingenting.



Men det är ju inte längre sant.

Min sanning är inte längre trovärdig.



Och jag kan för mitt liv inte förstå varför man ska få göra avdrag med upp till 100 000:- per person för hushållsnära tjänster, när A-kassan försämrats och sjukskrivningar dragits in för personer som är i behov av stöd.

Eller varför åldringsvården dras med så stora underskott att de som vistas där inte längre får lämna sina sängar eller läggs till bädds klockan tre på eftermiddagen.

Och varför skolmaten inte får kosta mer än 13 kronor/dag&elev?

Men svenska staten stöder svenska banker vars direktörer får bonusar trots miljonförluster.

Jag skulle vilja ha ett alternativt SMS-nummer.

Isen lyser blåsvart

...och vi vågar oss inte så långt ut.

Rännan som isbrytaren hållit uppe i vinter utvidgar sig för var dag och vårfåglarna flockas i vattnet.

Mina kollegor i södra och mellersta Sverige förfasar sig när jag berättar om isen och om snön som fortfarande ligger kvar på tomten.

Inte kan de föreställa sig att man kan ligga där, på altanen, i bikini-BH och shorts, om man vill. Inte tror de att våra 19 grader är lika sköna som deras, även om vi fortfarande har snö.

Men så är det; ju mindre man känner till ju mer frodas fördomarna ;-)

Efter att för en tid sedan

...läst Per-Olov Enquist fängslande bok "Ett annat liv" som genomsyras av frågan "varför det började så bra, och gick så illa",
tvingar jag mig själv att läsa om den så genomsorgliga berättelsen "Kapten Nemos bibliotek".

Lika hjärtnupen blir jag nu som då jag läste den första gången.

Och jag kan för mitt liv inte lägga boken åt sidan.

Ur CD-spelaren ljuder

...(country-)klassiker som Jambalaya, Honey och Single girl.

Helt plöstligt befinner jag mig sådär 35-40 år tillbaka i tiden.


Jag ler - med sentimentala tårar i ögonvrån.

Men idag är det

...soligt och vackert även om det blåser iskalla vindar.

Jag trotsar blåsten och ger mig ut på en snabb promenad och konstaterar att det var tur att jag tog mössan på.

När bilen har fått

...sommardäck.

Då vet man att det snöar dagen därpå.

Dags för en ny

...talang?

:-)

För någon månad sedan

...investerade jag i en spikmatta (hutlöst dyr sett till materialkostnaden men inte till effekten).

Mattan är inte en sån där riktig, riktig, med spikar utan den här har en drös med "plastdobbar" på sig.

Och gissa om det är ljuvligt!!!

(Inte visste jag att jag var lagd åt det hållet ;-))

En timme på mattan och jag är som en helt ny människa (vilket, gudarna ska veta, bara är positivt).

Endorfinerna goes crazy och och jag blir otroligt avslappnad.
Ja, faktiskt så somnar jag oftast och sover en stund.

Sen att ryggen ser ut som en värre sortens schweizerost får man ju leva med. Det är mestadels ändå ingen som ser den.

Ni måste förstå

...mig rätt.

Jag älskar att ha ett jobb att gå (flyga) till.

Jag gillar att vara uppskattad för det jag gör.

Jag tycker det är härligt att ingå i en arbetsgemenskap.



Men jag skulle gärna vilja vara hemmavid lite mer.
Inte alltid bara på språng.

Det blir nog bättre.

...

Olika falla ödets lotter

...mannen är på väg till Åre.



Själv är jag på väg till Stockholm.


Suck!

Söndag eftermiddag

...och jag har ännu inte bokat morgondagens resa till Stockholm.



Ska man måhända tyda det som om jag inte vill fara?

Solen skiner

...snön smälter.

Och vi har skottat en stig ner till stranden där nu en snögrotta inrymmer såväl sittplatser som eldstad.



Ibland tycker jag faktiskt lite synd om alla sörlänningar!



Trots nyspruckna snödroppar och nyanlända tranor.


(Påminn mig dock inte i maj om vad jag just skrev - maj månad kan jag som regel gärna byta bort här uppe.)

Jag har

...som vanligt lyckats undvika uttagningen till melodifestivalen.
Ja, det vill säga ända fram tills nu ikväll när jag hörde de första låtarna och handlöst föll för Caroline af Ugglas "Snälla snälla".

Inte bryr jag mig så mycket om vilken låt som går vidare men nu fick jag ännu en låt på min favoritlista.

Nu i afton

...när vi kom hem upptäcker jag okända fotspår i nysnön runt huset. Någon, eller snarare några, har ogenerat vandrat runt och kikat in genom våra fönster.
Vi bor lite ensligt så det är lätt att notera okända besökare.



Hur olustigt känns det inte nu?

Det blir rätt

...drygt att inte fara hem en helg när man jobbar borta under veckorna.

Även om skidåkningen i Åre förra helgen var kanonfin så saknar jag att vara hem. Trots att det var bra väder, trevligt sällskap och bra backar.

För att inte tala om god mat.

Nu, när jag har accepterat att jag inte längre hänger med sonen och mannen när det gäller "offpist" i snårskogen känns skidåkningen riktigt OK.
Knä´t tar inte lika mycket stryk (även om jag fortfarande ibland lämnar pisten) och den något lugnare skidåkningen gör att jag orkar bättre.
Och det är ju inte så konstigt.
Det känns ändå rätt häftigt att fortfarande orka ta en hel backe utan att stanna.
Man får vara glad för det lilla.

Det dröjer några veckor till nästa bortahelg så nu kan jag kanske med konstgjord andning hålla liv i bloggen ett tag till.

Bland dagens blandade mailskörd

...återfinns en bekräftelse på vårens utlandsresa.

Hur bra känns inte det?!

Men varför kan jag inte

...längre föra över musik från datorn till min mobil???

Vad är det för fel?
Varför vill inte Media Manager längre känna av min telefon?

Varför är tekniken såhär???


För inte kan det väl hänga på mig?