...fotografier från förr i tiden, både längre tillbaka men även bilder bara några år bort, så blir jag alltid så vemodig och lite lätt sorgsen.
Jag har förstått att för de flesta är foton en källa till glädje, men för mig blir den kvarstannade känslan mest ett vemod.
Hur känner du?
Jag har förstått att för de flesta är foton en källa till glädje, men för mig blir den kvarstannade känslan mest ett vemod.
Hur känner du?
Edit: Bilden föreställer sonen och är tagen för en hel evighet sedan, känns det som.
4 kommentarer:
Lite så ibland. Tiden kommer ju inte åter. Bedårande prins måste jag säga.
Panter: Faktum är att jag inte vet vad som gör mig sorgsen.
Kanske är det tidens gång eller kanske att jag ínte förmådde att uppskatta situationerna bättre ... eller...???
Jag vet inte.
P.S. Prinsen är fortfarande söt, åtminstone i mammas ögon '
;-)
Jag kan bli sorgsen av saknad efter 4åringen/6åringen/10åringen på korten som var så ljuvlig, även om 19åringen är en gullegris han med (när han vill o kommer ihåg).
Maja: Jo!
Men det för mig gäller fenomenet med sorgsenhet och vemod alla foton, inte bara de på sonen.
Och jag tror liksom inte att det är saknad jag känner.
Möjligtvis någon slags tillkortakommande...
Skicka en kommentar