...att jag är en intolerant person.
Förlåt, men det är sant.
Och förlåt om jag gett er en annan uppfattning.
Men så är det; intolerant och småaktig.
Våra grannar har en hund. Jättesöt, glad och go. Och jag gillar hundar.
Men jag lovar er att när hundskrället kör igång sitt skällande fem meter från vårt sovrum före klockan sju på morgonen, ja ibland redan vid sexsnåret, då tycker jag inte längre om den. Alls! Särskilt inte när det är helg och hela familjen vill sova ut.
Men för att behålla den goda grannsämjan väljer jag att inte säga något. Vilket också visar på en slags feghet - eller kanske en diplomatisk läggning, om man nu vill vara snäll.
Är det någon som har nåt tips på vad jag kan göra om jag nu inte vill avslöja mitt rätta jag inför grannen. Det jag som ni nu fått en inblick i; det jag som jag skäms för och som visar en bild av mig som jag inte själv vill kännas vid.
Men som jag faktiskt måste stå för.
måndag, april 09, 2007
Härmed erkänner jag
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Klart att du skall säga till. Givetvis.
Herregud - Du kan ju hota med att börja sjunga arior vid tomtgränsen kl 05.30.
Då förstår dom.
Bert Sådana hot är i klass med kärnvapenanfall - och så illa vill jag dem inte ;-)
Kanske.
Finns det inte nåt sorts ofarligt sömnmedel för hundar? Som du kan baka in i en köttbulle och kasta över staketet?
Matildas fikarum: Köttbullar med sömnmedel varje kväll skulle kanske kunna vara en idé - för familjen ;-)
Skicka en kommentar