...slutar ett brott att vara ett brott?
Och hur rättskaffens ska man vara?
Egentligen?
Tänker på det när jag läser artikeln om kvinnan som nu anmält sitt ex för att för 15 år sedan mördat den man som gjort ett våldtäktsförsök på henne.
Och den anonyma person som vill att Försäkringskassan ska kolla upp om Cleopethra verkligen är utbränd.
Jag vet att det är en himmelsvid skillnad mellan dessa anklagelser.
Men jag frågar mig; när är det befogat att anmäla någon?
När grannen kör i fyllan?
När bästa vännen skattefuskar?
När kollegan stjäl på jobbet?
När ska man bry sig och när ska man inte göra det?
Är det värre om en person drabbas av brottet eller om konsekvenserna kletas ut på "den grå massan"?
Är det mindre farligt om det handlar om bolagsdirektörers skattefuskande än småföretagares svartjobb?
Vad tycker ni?
onsdag, februari 14, 2007
När
Upplagd av Marge_II kl. 9:13 em
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Befogat att anmäla? När någon far illa, när någon riskerar att fara illa... tänker jag spontant.
Det handlar om moral och om medmänsklighet ofta i varsin vågskål.
Det ska väl egentligen inte vara värre om brottet drabbar en person, men jag tror ändå att det är så vi uppfattar det.
Hmm.. mer svar än så tror jag inte att jag kan ge, just nu.
Panter: Jag frågar därför att jag förmodligen är lika ambivalent som du.
Och jag hoppas på många kommentarer för att få olika synvinklar och input. Själv har jag lätt för att bli indignerad och ta ståndpunkt för att sedan inse att varje mynt har minst två sidor :-/
Lätt! Det som bryter mot lagstiftning är ett brott.
Svårt.
Bert: Självklart är det ett brott att bryta mot lagstiftningen.
Kanske var jag otydlig för det är inte riktigt där frågeställningens clou ligger.
När anmäler man ett brott - eller det man tror är ett brott - och vilket är skälet till att man anmäler? Rättspatos, elakhet, samvetsförebråelser, hämnd, avundsjuka, ilska, gottgörelse, ånger?
Och vem anmäler man? Ovänner, chefer, vänner, släktingar, grannar, vem som helst?
Finns där en skillnad?
För det första bör man väl VETA att ett brott begåtts?
Jag förstår inte hur vissa personer har tid, ork och lust att ens snoka i andra - helt vanliga - personers liv...jag har fullt upp med att få mitt liv att funka - hur skulle jag då få tid att kolla någon annans...?
Beats me!
Samuel
Brottning är inte heller lätt att förstå sig på.
Näää... allvarligt. Det är svår fråga. Om fler vågade anmäla i tid kanske det blev bättre... med M's satsning på fler poliser kanske det händer något när det händer något oxå.
Cleo: Absolut.
Jag hoppas verkligen att du inte uppfattade mina ord som en anklagelse mot dig. Det var efter att jag läst din blogg och dessutom artikeln som jag hänvisade till som jag började fundera över varför vissa anmäler - och andra inte. Och vad det är som driver en att anmäla. Oavsett om ett brott begåtts eller ej.
Samul: Om du ser din granne ta bilen fast att h*n är uppenbart onykter - då handlar det kanske inte direkt om att snoka utan frågan är: anmäler du?
Sen håller jag definitivt med dig betr folks aldrig sinande förmåga att bry sig om saker de inte har att göra med. Det som är intressant är var gränsdragningen är och varför just där?
Tommy: Jag tror att toleransen eller vad man nu ska kalla det - har blivit större med åren. Men kanske har jag helt fel; kanske är det precis tvärtom? Jag vet inte.
Jag upphör aldrig att förvånas över t.ex. äldre kunder eller ja, såna i min ålder som kommer till kassan och säger .. "jag såg en pojke som stal ....".
Sade personen i fråga till?
Inte då!
Ser jag nån som stoppar på sig nåt i en affär, säger jag till.
Garanterat.
Jag anmäler inte .., men jag säger till.
Ser jag grannen ta bilen och är berusad, ringer jag polisen och tipsar.
Hur skulle jag kunna leva om han sedan körde ihjäl någon?
Elisabet: I det första fallet håller jag helt med dig; civilkurage är ett alltför snabbt försvinnande karaktärsdrag. Personligen säger jag oftast till - men inte alltid. Då ser jag åt sidan.
Men säg att din tjugoårige granne stämplar samtidigt som du vet att han svartjobbar varje dag.
Eller säg att han är 40+ och har 4 barn - och svartjobbar?
Jag frågar för att jag har ingen aning om hur andra tänker i sådana här ärenden? Jag vet hur min hederskodex ser ut men vet också att jag gör avsteg. Dock vet jag inte riktigt varför...:-/
Elisabeth: Härligt syftningfel där :) "Om jag ser att grannen tar bilen och är berusad..." hoppas för hans/hennes del att du inte dricker så ofta! :)
(Ursäkta, men jag kunde inte låta bli)
Då jag själv är en tämligen obekväm person - som inte räds att ifrågasätta en annan persons agerande (exempelvis när de är otrevliga eller påverkade på ett sån't sätt att de är utgör en fara för omgivningen) - så skulle jag genast kolla upp personen i fråga, ringa polisen och sedan försöka hjälpa människan i fråga.
Samuel - obekväm men (nästintill) okej!
Samuel: (Rätt stavat denna gång). Det är precis den bild jag fått av dig; civilkurage adderat med omsorg för den enskilda individen :-).
Fyllekörningen är dock kanske ett för enkelt exempel; där agerar nog rätt många. Åtminstone med en anmälan. Men var på skalan av brott börjar man blunda? Kollegan som stjäl från företaget? Kompisen som skattefuskar? Fortkörning? Snatteri?
Och vad är triggern för att anmäla - eller inte anmäla?
Tack för förtydligandet! :-) Just nu har jag lite lätt för att bli småparanoid... ;-) Men det är en mycket bra frågeställning. Framför allt tror jag mycket på det Samuel skriver, civilkurage i kombination med omsorg om människor.
Skicka en kommentar