...investerade jag i en spikmatta (hutlöst dyr sett till materialkostnaden men inte till effekten).
Mattan är inte en sån där riktig, riktig, med spikar utan den här har en drös med "plastdobbar" på sig.
Och gissa om det är ljuvligt!!!
(Inte visste jag att jag var lagd åt det hållet ;-))
En timme på mattan och jag är som en helt ny människa (vilket, gudarna ska veta, bara är positivt).
Endorfinerna goes crazy och och jag blir otroligt avslappnad.
Ja, faktiskt så somnar jag oftast och sover en stund.
Sen att ryggen ser ut som en värre sortens schweizerost får man ju leva med. Det är mestadels ändå ingen som ser den.
måndag, mars 30, 2009
För någon månad sedan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Min dotter har en sån och säger samma sak.
Jag funderar på att skaffa mig en jag också.
Och nu blev jag ju ännu mera frestad, sedan jag läst dina rader .-)
Jag hör bara positivt om dem också.
Här på jobbet hör man ständigt om dessa underverk.
Jag, däremot, vägrar lägga mig på en sådan, så länge den ser ut som en fjantig blomsteräng.
Finns det inga riktiga?
Nämen Bert! En riktig skulle perforera din klena konstitution. Du har ju inget isolerande hull.
Ligg på blomsterängen du och dröm om blommorna! Vi vill ha kvar dig utan hål.
Elisabet: Ja, som du förstår kan jag rekommendera en.
Maja: Det förstår jag.
Bert: Jag kan lova dig att det känns inte som en sommaräng, åtminstone inte till att börja med!
Hörde professor Martin Ingvar döma ut spikmattorna, och påstå att folk är dumma som går på allt. Jag tycker att han verkligen gick över gränsen, när man tydligt själv känner att det fungerar. Han gjorde uttalandet helt utan egna kunskaper, dumt.
Sven: Tur att min kropp inte vet om det ;-)
Skicka en kommentar