...så levande. Hon besökte mig i drömmen.
Idag skulle hon fyllt år om inte döden hunnit ifatt henne redan för 14 år sedan.
14 år - men mina fingertoppar kan fortfarande känna hur mjuk hennes hud kändes det där sista året när hon låg fjärran från världen men fortfarande vid liv.
Doften av LdB när jag smorde in hennes kropp och hoppades att beröringen och lukten skulle tränga fram genom hjärnvindlingarna och ge någon slags positiv förnimmelse.
Passande nog regnar det idag.
September in the rain.
fredag, september 05, 2008
I natt var min mor
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag älskar de där levande drömmarna om våra döda. Vill träffa dem oftare i drömmen.
Undrar om dödsdagar och födelsedagar för alltid kommer att vara extra tunga dagar?
/B
www.lyckligagatans.blogg.se
Birgi: Visst är det märkligt med dessa besök - ofta får jag känslan att de vill säga mig något :-)
Oj vad intressant att du får besöket precis på årsdagen. Lyssna noga, det kan finnas mycket klokskap i sådana upplevelser!
Maja: Åh,Maja! Både M & E besöker mig då och då.
Betänk att jag har ett biologiskt påbrå som inte kan avfärdas med en axelryckning.
Och jag tycker nog att jag blivit alltmer lyhörd med åren.
Förr var jag glad över påhälsningen - nu upplever jag nog mer en avsikt och mening - måhända omsorg - med besöken.
Ibland är våra nära o kära så när så nära även om de befinner sig i en annan dimention.
Ullamona: Vilket känns spännande att tänka sig ;-)
Inte en enda gång har jag drömt om mamma sedan hon dog.
Med pappa var det tvärtom; hemska mardrömmar där han ropade att han inte ville dö eller satte sig upp i kistan och sträckte händerna mot oss.
Man vaknade kallsvettig.
Men mamma .., hon är nog nöjd och belåten nu.
Ibland, - bara helt plötsligt -, kan jag sakna henne så jag får ont i magen.
Och sakta kommer hon tillbaka ., jag börjar minnas henne som hon en gång var.
Innan Alzheimer.
Elisabet: Det dröjde länge innan jag drömde om mamma också.
Men nu drömmer jag ofta om både henne och pappa. Inte otäcka drömmar, snarare drömmar som vill säga mig något (som jag förtvivlat försöker förstå).
Och visst är det skönt att tiden gör att man minns dem man saknar som de var - så att inte den sista sjukdomstiden hela tiden överskuggar alla positiva minnen.
Skicka en kommentar