fredag, september 05, 2008

I natt var min mor

...så levande. Hon besökte mig i drömmen.

Idag skulle hon fyllt år om inte döden hunnit ifatt henne redan för 14 år sedan.

14 år - men mina fingertoppar kan fortfarande känna hur mjuk hennes hud kändes det där sista året när hon låg fjärran från världen men fortfarande vid liv.
Doften av LdB när jag smorde in hennes kropp och hoppades att beröringen och lukten skulle tränga fram genom hjärnvindlingarna och ge någon slags positiv förnimmelse.

Passande nog regnar det idag.


September in the rain.

8 kommentarer:

Unknown sa...

Jag älskar de där levande drömmarna om våra döda. Vill träffa dem oftare i drömmen.
Undrar om dödsdagar och födelsedagar för alltid kommer att vara extra tunga dagar?
/B
www.lyckligagatans.blogg.se

Marge_II sa...

Birgi: Visst är det märkligt med dessa besök - ofta får jag känslan att de vill säga mig något :-)

Anonym sa...

Oj vad intressant att du får besöket precis på årsdagen. Lyssna noga, det kan finnas mycket klokskap i sådana upplevelser!

Marge_II sa...

Maja: Åh,Maja! Både M & E besöker mig då och då.

Betänk att jag har ett biologiskt påbrå som inte kan avfärdas med en axelryckning.

Och jag tycker nog att jag blivit alltmer lyhörd med åren.

Förr var jag glad över påhälsningen - nu upplever jag nog mer en avsikt och mening - måhända omsorg - med besöken.

UllaMona sa...

Ibland är våra nära o kära så när så nära även om de befinner sig i en annan dimention.

Marge_II sa...

Ullamona: Vilket känns spännande att tänka sig ;-)

Elisabet. sa...

Inte en enda gång har jag drömt om mamma sedan hon dog.
Med pappa var det tvärtom; hemska mardrömmar där han ropade att han inte ville dö eller satte sig upp i kistan och sträckte händerna mot oss.
Man vaknade kallsvettig.

Men mamma .., hon är nog nöjd och belåten nu.

Ibland, - bara helt plötsligt -, kan jag sakna henne så jag får ont i magen.

Och sakta kommer hon tillbaka ., jag börjar minnas henne som hon en gång var.

Innan Alzheimer.

Marge_II sa...

Elisabet: Det dröjde länge innan jag drömde om mamma också.

Men nu drömmer jag ofta om både henne och pappa. Inte otäcka drömmar, snarare drömmar som vill säga mig något (som jag förtvivlat försöker förstå).

Och visst är det skönt att tiden gör att man minns dem man saknar som de var - så att inte den sista sjukdomstiden hela tiden överskuggar alla positiva minnen.