...som talar i mobiltelefonen på offentliga platser. De där som talar högt och som verkar helt upptagna av samtalet men som ändå, någonstans, vet om att de hörs.
Vad saknar de? Vad söker de?
Härom morgonen kom vi, mannen och jag, något sömndruckna in i frukostrestaurangen på hotellet och bland sådär 100 personer sitter en (1!) person i ett högljutt samtal i mobilen.
Han hörs väl och när samtalet väl slutar så tar ett stillsamt sorl vid i det tidigare så tysta rummet.
100 personer som avvaktat, som störts och som mer eller motvilligt tvingats lyssna till samtalet.
Jag tycker man borde införa mobilfria zoner på fler ställen än lasarett - eftersom vanligt folkvett i de här fallen verkar vara en bristvara!
söndag, mars 02, 2008
Vad är det med folk
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Just precis så!
Jag KRÄKS snart åt alla högljudda samtal man tvingas lyssna till .., om då folk pratade lågmält, men HÖÖÖÖGT så att man inte kan koppla av.
Elisabet: Jag betraktar det som en sanitär olägenhet! Jag vill varken höra intima detaljer eller arbetsrelaterade samtal - jag vill bara kunna vara, utan en högtalare i mina öron.
Hänt på buss i Luleå:
Någonstans på de främre bänkraderna sitter en man och pratar högt i mobilen. Det är ett privatsamtal med någon han känner. Folk i bussen skruvar på sig, men sitter tysta, oavsiktligt lyssnande.
När samtalet går mot sitt slut, är det en kvinna nästan längst bak, som börjar ropa till honom för att få uppmärksamhet. Blickarna vänds förstås mot henne, så även mobiltelefonörens.
"Hälsa från oss", sa damen.
Telefonören klev av vid nästa hållplats. I bussen spreds ett leende.
---
Sedan skall vi bara inte tala om de som ringer in till oss och vill göra beställningar, eller andra ärenden och som kan stå mitt i en folksamling, där det pratas och skrattas (Förmodligen ringer vederbörande under fikarasten, eller lunchen.), och man hör alla omkringstående minst lika starkt som den som ringer.
Jag har en gång sagt åt en kund "på skarpen" att han får ringa om från ett lugnare ställe. Det gjorde han. Och bad om ursäkt. Vi har ett gott förhållande än i denna dag.
Bert: Underbar episod där på bussen - så skulle man (jag!) agera också - om man (jag!) bara kom sig (mig!) för.
:-)
Jag har svårt för all ljudförorening som pågår i mitt livsrum. Hissmusik, butiksmusik, P4 i bussen (så lågt att man bara hör men inte vad), prat i mobiler på bussar/tåg/tunnelbana... Det känns som något jag måste vara delaktig i fastän jag inte vill eller kan påverka det.
Maja: Det känns som fel väg att behöva använda sig av små gula hörselproppar alt. en ipod för att stänga ute ovälkomna ljud - det borde vara en begränsning från andra hållet s a s.
För - hemska tanke - inte kan det väl ha med vår ålder att göra?
Skicka en kommentar