...över bristande kunskaper och tvivelaktig disciplin i TV-aktuella "Klass 9A" rekommenderar jag DN och Maciej Zaremba´s artikelserie i tre delar som tar avstamp vid Lärarhögskolan i Stockholm.
Artiklarna berör i sig inte "Klass 9A" men kan kanske ge en infallsvinkel till varför den svenska skolan ser ut som den gör idag.
Första delen "Först kränkt vinner" hittar ni här.
Läs och häpna över sakernas tillstånd i Sverige i dag.
onsdag, februari 20, 2008
Till alla ni som häpnar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag har läst artiklarna och är rent skrämd. Man undrar om det är vuxna människor det handlar om.
Men det här är kanske resultatet av den riktning mot individualism som tagit sig helt fel riktning, där respekten för det gemensamma helt har försvunnit. Allt blir särintressen. Då kan det inte bli annat än anarki, vilket klart visas av exemplet Lärarhögskolan i Stockholm.
Hur dessa "elever" skall kunna ta hand om egna lärjungar, står jag helt frågande inför.
Bert: Individualism och särintressen - eller så är det bara vuxna människor som vägrar vara vuxna, som vägra växa upp och ta ansvar.
Ansvar för sina egna brister och tillkortakommanden?
Jag känner igen mig, även om vi (ännu?) inte nått denna grad av akademiskt förfall och rättsröta. Understundom anklagar studenter mig för all sköns diskiminering när jag underkänner deras resultat.
Vi upplever också en del hot, förtäckta eller uttalade om det inte går studentens väg. Därför sitter vi nu bakom låsta dörrar vilket är en stark markör mot ett universitet med akademisk frihet och öppet debattklimat. Trist.
Hörde en debatt i gårdagens P1 om detta och där höll man med. Det är vuxna som blivit kvar i ungdomen för länge och vägrar ta ansvar.
Ganska märkligt egentligen. Nu skall ju 10-åringar se vuxna ut, om de får bestämma själva. Och den ytan stannar kvar upp till 35-årsåldern för vissa.
Maja&Bert: Frågan är om de någonsin växer upp och tar eget ansvar - eller om vi fött - och fått - en generation som hela tiden bara kräver av andra?
Det är inte svårt att måla upp skräckscenarier efter att ha läst artikelserien i alla fall!
Någonstans finns en missuppfattning att bedömningen av en elevs/students PRESTATIONER också gäller dem som PERSONER. Därför uppstår denna känsla av att vara kränkt.
Men kanske kan vi hitta svaret i curlingfasonerna som föräldrar och skola vaggat de små med? Inga motgångar att hantera eller hinder att ta sig över. Allt har bara funkat förut. Och så kommer en person och säger att du inte håller måttet - hur ska man kunna förhålla sig till det? Man ropar på föräldrarna eller deras stand-in (Jämo, Homo, Högskoleverket och fan o hans moster). Någon ANNAN måste fixa detta åt mig. Annars lägger jag mig ner på golvet och skriker för jag VILL!
2åringens "kan fälv" är som bortblåst...
Skicka en kommentar