...alltid.
Vaknade i natt av att det exploderade i huvudet. Våldsamt! Kaotiskt!
Med min släkts historia hade jag genast scenariot klart för mig: hjärnblödning!
Jag satte mig upp. Hjärtat slog 200 slag i minuten, minst. Kallsvettig låg jag där och konstaterade:
Jag lever.
Jag kan röra min kropp.
Jag har inte ont någonstans.
Så småningom somnade jag om.
Nu ikväll tilldelades jag en förmån - som jag fått en gång tidigare. Den gången kunde jag inte nyttja den p g a att jag blev allvarligt sjuk.
Det känns som om makterna vill säga mig något!
måndag, februari 18, 2008
Inte är det så lätt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men kära nån! Hur mår du nu? Det där lät verkligen skrämmande.
Matilda: Jag mår bra och känner inte av någonting. Antagligen var det en dröm men jag upplevde det verkligen inte så.
Känns i vart fall som om det är dags att göra en hälsokontroll här framöver för att kolla att alla värden är OK.
Jesses så obehagligt! Jag kan tänka mig hur dina tankar rusar iväg i nattmörkret och det inte på något vis blev lugnare för det...
Fascinerande att kroppen reagerar likadant för ett "verkligt" hot som för ett "tänkt". Och att obehaget därför kan försvinna om tanken blir annorlunda.
Men det är ju inte lätt att tänka alls, än mindre annorlunda, när kroppen rusar i puls 200+...
Maja: Alltså, jag vet ju inte om något verkligt hände eller om det var en dröm - det kändes definitivt som verklighet men eftersom jag inte känner av nåt nu så antar jag att det var en dröm (du "hör" mitt tvivel?).
Skicka en kommentar