...om det är för att jag precis passerat det magiska 50-strecket - eller om det är något annat - men jag tycks ha hamnat i nåt slags existentialistisk dilemma.
Ansatt av det stora frågorna grubblar jag.
Vad är det för mening med livet?
Vad ska få mig att vakna förväntansfull i morgon?
Om ett år.
Om tio år.
Så slår det mig att detta är ett välfärdsproblem.
Eller kanske bara en vanlig depression?
torsdag, januari 03, 2008
Inte vet jag
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det får mig att tänka på min farmor som i sina svåra stunder sa
Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett och idag hjälper Herran.
Jag tror dessutom att denne Herran inte klarar att styra "skutan" utan att vi själva är "idagen".
Ett existentiellt samtal är jag alltid intresserad av och gärna med dig.
Monkan: Tack för att du finns.
Vi hörs ;-)
Boye och smärtan när det som växer skall ut, associerar jag. Kanske värker det ut något stort ur detta? Eller bara något annat?
Kanske värt behålla nyfikenheten för att se vart detta leder dig?
Maja: Hur gör man då? När man behåller nyfikenheten, alltså?
Ja, inte vet jag men har idéer. Kanske man bara andas och följer med och ser vart det bär? Kanske får man hjälp av dom-som-kan att se vad det är som händer när det händer? Kanske skrivs tankarna ner förutsättningslöst och "analysen" börjar sen sen? Kanske provar man allt detta?
På idéstadiet låter det i alla fall som att nyfikenhet kan triggas när man gör dessa saker. Men vad vet väl jag (oxo 50 och vid existentiellt vägskäl)?
Maja: Jag har ju följt med med nyfikenhet - nu finns här bara trötthet...
Skicka en kommentar