...Smittsam Alzheimers.
Eller kanske Alzheimers light.
Där sitter vi och äter middag, tre, någorlunda normalbegåvade personer i hyfsat spridd ålder, och ingen av oss kommer på namnen Voltaire eller Monet när det är dessa vi åsyftar.
Och efteråt tänker jag; Alzheimers, vilken fruktansvärd sjukdom att drabbas av, på riktigt alltså.
Lite grann som att gradvis bli levande begravd, kanske.
Och vilken fruktansvärd anhörig-sjukdom.
Som att se den man älskar bli levande begravd.
torsdag, augusti 30, 2007
På skämt säger vi att vi drabbats av
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Monkan:Inte konstigt att vi skämtar om den. Jag vill gärna ha distans till det som skrämmer och/eller är obehagligt.Skämt är väl en av de bättre eätten eller..?
Monkan: Visst är det så :-).
Jo nog är det en hemsk sjukdom,men jag hävdar att det går att skämta om allt,men med känsla...
F.ö så tycker jag att det är synd om A-patienter när de inte erbjuds att bli avgiftade från kvicksilver och andra gifter de har i kroppen,kanske skulle de slippa bli så himla sjuka om de avgiftades...
Mammamia: Jo, man kan skämta om det mesta - men ibland är det lätt att glömma de tragedier som ligger bakom ens egna "tanklösa" skämt.
Om jag nu skulle ha någon fiende så skulle jag ändå inte önska den Alzheimers. Maktlöshet och uppgivenhet varvat med stolthet och kämpaglöd måste nog vara dess vardag.
Samtidigt tror jag att man nästan måste kunna skämta även om så hemska ting - om inte så för att släppa lite på den mentala ventilen.
DMH/Samuel
Tänker på filmen "Invasionen från Mars" där personerna såg likadana ut som förut, men deras personlighet var borta. Ungefär så är det med personer som försvinner i glömskans dal. Förpackningen är kvar men det som var själva personen är borta. Borta utan begravning och de ritualer vi behöver för att få sörja ordentligt.
Det är otroligt tungt för de närstående. Jag hoppas jag slipper stå bredvid, utan är hellre den som får blekna bort...
Tror jag.
Samuel: Man får verkligen hoppas att forskningen rörande Alzheimers går fort framåt, så att man hittar en effektiv behandlingsform.
Maja: Det måste vara oerhört frustrerande och hemskt, också för den som drabbas. Att känna att det inte stämmer och förstå att något är allvarligt fel.
Å visst ja! Det här inlägget läste jag ju i augusti. Men jag glömde kommentera.
Vad var det nu jag skulle....
Jo, just det! Man måste kunna skämta om mycket. Muhammedteckningar, Alzheimers, och en massa annat. Som monkan säger, så måste vi ha distans. Och som mammamia säger, så måste det finnas en känsla vid varje tillfälle för hur man skämtar.
Det kan vara svårt. Men det är alltså nödvändigt.
Bert: Hmmmm. Kan man skämta om allt?
Muhammedteckningarna till exempel...
När man vet att om man publicerar dem är det som en brandfackla - och som kan få så förödande konsekvenser...är det då skämt eller provokation?
Å andra sidan; ska vissa med (hot om) våld få styra över vad som publiceras?
Inte lätt, det där.
Skicka en kommentar