...bodde vi i ett bostadsområde nära staden.
Vi påtade i trädgården, sa hej bara till de närmaste grannarna, gick långa promenader i kvarteren runt omkring - men levde väldigt anonymt.
Nu när vi flyttat ut "på landet" så hälsar alla på alla. Vi byter ett ord eller två när vi träffas, skämtar och går sedan vidare.
Jag är övertygad om att det sociala utbytet med okända människor har ökat med flera hundra procent.
Och jag frågar mig varför? Vad är det som gör att man i vissa områden håller en viss social gemenskap när man i andra blundar för människor som man möter dag efter dag?
Varför är man fortfarande anonym när det ändå är samma människor som man stöter på?
Och varför är det lättare att tala med okända när det är färre personer som man möter; de är ju fortfarande lika okända?
tisdag, april 24, 2007
I drygt 10 år
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Javisst är det märkligt. Samma fenomen märker jag i Mjöfjärden. När man kör genom byn vinkar alla man ser. Gamlingar, familjer, ungar, slynglar.... Alla.
Till och med på "stora vägen" till Råneå möter man ibland nymopedister (har väl fyllt 15, men ser ut som 11½), tuffa, med hjälm. Men höjer en hand till hälsning, jojomen.
När man vandrar i fjällen är det snudd på oartigt att inte hälsa. Man går till och med fram till de som kanske inte möter en på ens egen stig, utan lite på sidan om. Frågar om färdväg. Hur är det "där borta"? Råkat ut för något speciellt?
Små utbyten av erfarenheter.
Men jag måste också säga att samma sorts gemenskap råder i vårt kvarter. En bostadsrättsförening med 50 lägenheter. Och här hejar vi på alla. Även tillfälliga besökare. De skall få bekräftat att de är sedda. Någon sorts mänsklighet är det.
Den borde spridas!
Samtidigt har forskning gång på gång visat att den sociala kontroll som mindre samhällen ofta haft är mer negativ för individen än för gruppen: i en stad möter en människa betydligt fler personer samtidigt som den kan välja umgänge på ett helt annat sätt.
Vidare så finns belägg som visar på att marginaliserade och/eller socialt icke accepterade personer oftast varit de som flyttat till städer: förr i tiden så var det mer vanligt att finna t. ex. ensamstående mödrar och homosexuella som flyttat från landsbygd till städer.
Klart att det både är gemytligt och tryggt att känna de flesta man träffar men det är samtidigt en situation som ofta varit kontraproduktiv - socialt sett - för de individer som inte anammat gängse sociala spelregler.
Samuel - som bott både på landet och i stad.
Bert: Precis så är det - och jag kan liksom inte förstå varför.
Samuel: Men det jag närmast tänker på är att jag möter människor jag aldrig tidigare mött. Jag vet inte ens om de bor i området, om de är tillfälliga besökare, turister, boende i närområdet eller bofasta; det är alltså inte människor som jag känner eller som jag känner igen - men ändå hälsar vi. Ibland kanske någon säger något om vädret eller så. Skulle aldrig förekomma där vi bodde tidigare. Där var man anonym även om man sågs varje dag.
Däremot tidigare - innan stadsboendet - bodde vi i en by och där var förhållandet precis det du beskriver. Social kontroll och där "avvikande" verkligen inte smälte in i gemenskapen :-/ (Kanske var det därför vi flyttade - hehe:-))
Det kanske har med densitet att göra? Runt häromkring där jag bor hejade man på alla, oavsett om man kände varann eller inte, för 15 år sedan. Nu har det byggts så mycket och är så himla mycket folk överallt att man inte orkar heja på alla, så ingen gör det längre.
Matildas fikarum: Det är mycket troligt att det är det det handlar om. Man skulle få hälsa hela tiden mendan här är man glad om någon dyker upp ;-)
Min teori: människor är djur. Djur vill ha flock för trygghets skull. Vi hälsar och visar oss vänligt sinnade till de som kan tänkas höra till vår närmaste flock. Blir flocken för stor för att fungera som ett direkt socialt nätverk för individen så plockar man ut en liten del av de allt för många som man pratar och sänder vänliga signaler till. Man fattar att alla inte kommer att rädda mig när en attack kommer, därför odlar man relation till ett fåtal man kan lita till.
De nya som kommer in i flockens geografiska närhet sänder man oxo "I-come-in-peace-signaler" till. För att känna av den nye och trygga tillvaron för sig själv.
Det är därför man inte behöver vara trevlig i en storstad t ex.
Eller vad tror du?
Maja: Det där lät klokt och genomtänkt så det resonemanget kan jag nog ta till mig.
Skicka en kommentar