...rätt att bry sig om vilken livsstil de anställda har?
Nyligen diskuterades detta ämne på ett seminarium anordnat av kungliga ingenjörsvetenskapsakademien, IVA och projektet Friska Framgångsrika Företag, 3F.
Att företagen satsar på friskvård för att de anställda ska vara friska och prestera bättre är rätt allmänt förekommande och uppskattat av många - dock inte av alla.
Har arbetsgivaren rätt att lägga sig i den enskildes livsstil om den inte stämmer överens med företagets friskvårdsprofil? Är det rent av ett ansvar att försöka få den anställde att sluta röka eller banta?
När är chefen ansvarstagande? När lägger chefen näsan i blöt? Vilket ansvar har den anställde?
För man kan ju fråga sig hur långt man i så fall ska dra livsstilslinjen: Farliga hobbies, MC-körning, vinprovning, partners?
Och var går gränsen för den personliga integriteten?
Personligen tycker jag att frågor som handlar om hur den anställde väljer att leva sitt liv efter arbetstid inte alls ska ingå i arbetsgivarens ansvarsområde. Rättare sagt har de inte med det att göra. Men samtidigt tycker jag det är rätt att man begär att arbetssökande ska visa upp utdrag ur brottsregistret vid vissa typer av anställningar. Och de brotten kan ju mycket väl ha utförts just under fritiden. Likaså skriver jag om mina intressen när jag söker jobb; varför gör jag det? Jo, för att visa på hur sund och social jag är.
Vad tycker ni i frågan?
torsdag, april 26, 2007
Har arbetsgivare
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
En arbetsgivare väljer väl anställda med ledning av de upplysningar h*n får, när anställningen diskuteras.
Rätt ställda frågor ger mer.
Sedan är privatlivet något som arbetsgivaren inte skall lägga sig i. Om inte alkohol-/drogvanor gör att jobbet missköts.
En för mig närstående klagade över att han köpte träningskort till alla sina anställda, men det kunde vara så att unga människor redan efter 6 månaders tjänstgöring uppvisade arbetsskador som han skulle kompensera ekonomiskt under lång tid. (detta trots ergonomiska satsningar och jobbrotation) Det visade det sig att just dessa anställda aldrig utnyttjat träningskorten, utan efter en dag på arbetet sjönk de ner i soffan framför tv:n med chips och läsk. Även om de plockat ut sin friskvårdstimme varje vecka.
Var förvärvade de sin arbetsskada? På jobbet eller på fritiden?
Efter detta anställer han helst folk som håller på med sport och idrott och vill gärna veta hur deras fritid ser ut innan han bestämmer sig.
Det känns inte så konstigt att han vill det.
Maja: Hmmm. Nu blev det svårt, tycker jag. Om jag inte utövar någon idrott - eller om jag är tjock - eller har intressen som är farliga - ska jag då inte ha
möjlighet att få jobb?
Eller om jag har jobb; Har arbetsgivaren ansvar för att jag lever hälsosamt på min fritid?
Hmmm....
Jag är tämligen säker på min sak: för min del så har jag inte ens så mycket som en fortkörningsbot att visa upp - eller att jag är med i några diffusa sällskap. Och jag tror många andra resonerar likadant: jag har väl inget att dölja.
Men det här handlar inte om att dölja eller ifall det finns något i ens garderob förutom eventuella drogproblem.
Det handlar om integritet och möjligheten att kunna få vara anonym. För visst är det konstigt att trots det finns en hel uppsjö med lagar som skall skydda individen så har nog medborgaren aldrig varit so iakttagen av institutioner och företag som nu. Och vad händer den dagen denna information kommer i fel händer - för det gör den alltid, förr eller senare!
Samuel
Under årens lopp har jag varit på många arbetsintervjuer och även fast jag oftast skrivit ner privata intressen som böcker, motion osv så har det ALDRIG diskuterats. Just för att det har arbetsgivaren inte egentligen alls med att göra. Vad du gör på fritiden är din ensak och bör så förbli. Däremot kan arbetsgivaren ERBJUDA olika saker. Hjälp att sluta röka eller rabatterade gymkort osv. Och som Samuel säger så har det inte att göra med ärlighet. Att förlora rätten till ett privatliv är att var på väg åt fel håll.
Jag har bott ihop med en egen företagare...
Sen de nya sjuklöne reglerna kom så har denne företagare blivit stenhård..
En som var provanställd skadade foten/benet i någon fritidsaktivitet,han fick sluta jobbet..
Företagaren hade inte råd att både betala sjuklön och lön till den som skulle ersätta den skadade..
Efter det så ska de anställda helst inte hålla på med något som sport tex..
Låter taskigt? Ja,men jag förstår alla småföretag med 1-5 anställda..
Det kostar pengar att ha sjuklingar anställda..
Och jag skulle resonera likadant i företagarens kläder..
(företaget var ju vårt levebröd)
Så visst har de rätt att inte anställa fotbollsspelare eller mc förare..
Det SKA såklart vara STATEN som betalar sjuklönerna så att inga människor utestängs från arbetsmöjligheter,bara för att de spelar fotboll eller åker mc eller vad som helst!
mammamia: Men är inte småföretagare undantagna från sånt stort ansvar? Jag har glömt hur det funkar i Sverige, men det låter verkligen krångligt och jobbigt.
Hojåkarna och fotbollspelarna får väl jobba åt stora företag istället, då.
Det är inte bara småföretagare som inte har råd att betala sina sjuka anställda. I vår kommun "sparkar" kommunen eller säger upp de anställda som är långtidssjukskrivna.
Givetvis borde staten gå in och betala sjuklönen när den sjuke har utförsäkrats från Fk och arbetsgivaren vägrar betala ut sjuklön. De här fallen är vanligare än man tror!
matildas fikarum;
Nix,det gäller ALLA,utan undantag!
T.o.m så små företag som med två eller tre anställda...
Skicka en kommentar