Skomakare

...bliv inte vid din läst!

Under förra vintern lät vi bygga vårt hus.

Det var en intressant resa. Både förberedelsearbetet och själva byggnationen.

Vi ritade själva huset (till fasa för en del).
Vi stod för i princip allt markjobb, isoleringsarbetet, råspontspikandet, inköp av viss utrustning och u.e. Samt inte minst tidskrävande; byggstädningen.

Varje kväll och helg och alla semesterdagar jobbade vi på. I april 2006 flyttade vi in.
Och i somras slet mannen med plattläggningsarbetet.

Vi tyckte att det var jättekul!

Men, för att återknyta till rubriken; Vilken förvåning jag upplevde när människor i vår närhet var skeptiska ja i vissa fall rent negativa till att vi gjorde saker själva.
Det ifrågasattes och mässades "skulle det verkligen bli bra, "vilket jobb vi dragit på oss" och "hur skulle vi klara detta" och "så skönt när det blir klart", och "oj så varmt det kommer att bli med så mycket fönster".

Det var inte många men en del, som uttryckte sig så. Och jag tror absolut inte att det handlade om nån form av avundsjuka. Jag tror att det var just detta; att vi gjorde något som vi inte direkt var utbildade till. Att vi kastade oss in i något nytt.

Lite grann samma känsla som när vi bestämde oss för att fara och jobba utomlands.

Att bryta ett mönster. Göra något utanför ramarna.
Och ändå är det ju inte något direkt märkvärdigt. Folk har byggt och rest och testat nya saker i alla tider.

Varför tänker jag då på detta just idag?
Jo, de ringde från jobbet där jag varit på intervju och meddelade att jag inte fick tjänsten. För, som jag skrivit tidigare, jag bedömdes som över- eller kanske felkvalificerad och dyr. Trots att jag talat om att jag var intresserad av just den tjänsten och utan att vi ens diskuterat någon lönenivå.

Skomakare bliv vid din läst!