...i dag skulle min far fyllt 92 år om han fått leva. (ja, han var lite äldre när jag föddes, är det väl bäst att jag påpekar:-))
Han fick leva ett aktivt liv tills strax innan sin 89-års dag.
Hela tiden hade han förmånen att vara psykiskt alert, ja till stor del även fysiskt.
Några år innan han dog ramlade han och krossade höftbenet när han åkte en av vinterns dagliga skidturer. Skidåkningen och långa promenader fick han därefter lägga på hyllan men cykelturerna fortsatte han med in i det sista.
Han var aktiv i olika föreningar och höll studiecirklar i olika ämnen. När han dog var gruppen pensionärer mitt uppe i analysen av Åsne Seierstads "Bokhandlaren i Kabul". Pappa var också, utifrån en djupt humanitär syn, sedan många år engagerad i Afghanistankommittén, vilket inte var vanligt för sådär 20-25 år sedan.
Född 1914 som han var fick han uppleva en otrolig samhällelig förändring. Från jordbrukarsamhälle, till industrialism och slutligen dagens informationssamhälle.
Åh, jag kan berätta så mycket om hans levnadsöde men det får bli en annan gång.
Nu ska jag åka iväg och tända ljus på hans grav.
Jag saknar honom.
onsdag, december 20, 2006
Tjugonde december
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Vilken krutgubbe din pappa måste ha varit. Jag hoppas att jag får åldras på samma sätt...
Jo han var så aktiv.
Ett av hans större bekymmer när han blev så gammal som han blev var att alla hans vänner gått bort. Det var lite ensamt. Men som tur var hade han kraft och styrka att engagera sig i olika saker.
Och ja, så skulle jag också vilja åldras.
Jag förstår det. Hoppas att du faktiskt gör det, berättar mer alltså.
Heja din pappa (eller vad man ska säga). Han vet säkert att ljuset du tänder vid graven lyser där för honom.
//Thomas
sir realistick: Ja, ibland kan jag verkligen känna hans närvaro. Det är märkligt det där...
Skicka en kommentar