För någon månad sedan

...investerade jag i en spikmatta (hutlöst dyr sett till materialkostnaden men inte till effekten).

Mattan är inte en sån där riktig, riktig, med spikar utan den här har en drös med "plastdobbar" på sig.

Och gissa om det är ljuvligt!!!

(Inte visste jag att jag var lagd åt det hållet ;-))

En timme på mattan och jag är som en helt ny människa (vilket, gudarna ska veta, bara är positivt).

Endorfinerna goes crazy och och jag blir otroligt avslappnad.
Ja, faktiskt så somnar jag oftast och sover en stund.

Sen att ryggen ser ut som en värre sortens schweizerost får man ju leva med. Det är mestadels ändå ingen som ser den.

Ni måste förstå

...mig rätt.

Jag älskar att ha ett jobb att gå (flyga) till.

Jag gillar att vara uppskattad för det jag gör.

Jag tycker det är härligt att ingå i en arbetsgemenskap.



Men jag skulle gärna vilja vara hemmavid lite mer.
Inte alltid bara på språng.

Det blir nog bättre.

...

Olika falla ödets lotter

...mannen är på väg till Åre.



Själv är jag på väg till Stockholm.


Suck!

Söndag eftermiddag

...och jag har ännu inte bokat morgondagens resa till Stockholm.



Ska man måhända tyda det som om jag inte vill fara?

Solen skiner

...snön smälter.

Och vi har skottat en stig ner till stranden där nu en snögrotta inrymmer såväl sittplatser som eldstad.



Ibland tycker jag faktiskt lite synd om alla sörlänningar!



Trots nyspruckna snödroppar och nyanlända tranor.


(Påminn mig dock inte i maj om vad jag just skrev - maj månad kan jag som regel gärna byta bort här uppe.)

Jag har

...som vanligt lyckats undvika uttagningen till melodifestivalen.
Ja, det vill säga ända fram tills nu ikväll när jag hörde de första låtarna och handlöst föll för Caroline af Ugglas "Snälla snälla".

Inte bryr jag mig så mycket om vilken låt som går vidare men nu fick jag ännu en låt på min favoritlista.

Nu i afton

...när vi kom hem upptäcker jag okända fotspår i nysnön runt huset. Någon, eller snarare några, har ogenerat vandrat runt och kikat in genom våra fönster.
Vi bor lite ensligt så det är lätt att notera okända besökare.



Hur olustigt känns det inte nu?

Det blir rätt

...drygt att inte fara hem en helg när man jobbar borta under veckorna.

Även om skidåkningen i Åre förra helgen var kanonfin så saknar jag att vara hem. Trots att det var bra väder, trevligt sällskap och bra backar.

För att inte tala om god mat.

Nu, när jag har accepterat att jag inte längre hänger med sonen och mannen när det gäller "offpist" i snårskogen känns skidåkningen riktigt OK.
Knä´t tar inte lika mycket stryk (även om jag fortfarande ibland lämnar pisten) och den något lugnare skidåkningen gör att jag orkar bättre.
Och det är ju inte så konstigt.
Det känns ändå rätt häftigt att fortfarande orka ta en hel backe utan att stanna.
Man får vara glad för det lilla.

Det dröjer några veckor till nästa bortahelg så nu kan jag kanske med konstgjord andning hålla liv i bloggen ett tag till.