...nämligen födelsedagsgenen.
Idag fyller mannen år och snart är det min tur.
Och dessa dagar framlevs under vånda. Allra helst är vi bortresta men ibland är det inte görligt.
Det är inte så att vi är folkskygga, eller hatar att stå i fokus, eller inte gillar fester. Det är inte på den bogen.
Vi vill bara inte ha något ståhej. Helst ska dagen passera obemärkt förbi.
Ungefär samma är det med julen. Allt krims och krams och uppståndelse. Bort väck.
Bondkakor och tända ljus.
Några vackra amaryllis och en god bok.
Gemenskap.
Något mer behövs egentligen inte.
Sonen har samma inställning men det är kanske inte så märkligt med sånt påbrå.
onsdag, december 03, 2008
Tänk, i vår familj saknas en gen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Frånsett lite fin belysning och en julstjärna, så är jag likadan.
Folk svimmar nästan när jag säger att jag kan tänka mig att sitta ensam på julfaton, jag jobbar ju ändå .., men så är det .-)
Elisabet: Exakt så är det.
Tur är väl det, att vi alla har olika behov. Och inget behöver vara rätt eller fel - så länge det är rätt för den/dem det berör.
Grattis till Mannen!
Tack för uppvaktningen på min namnsdag i alla fall...;)
Stort grattis till husbonden.
Jag minns smaken av din mammas bondkakor....Kram
Maja: Nä du. Gratta får du göra själv ;-)
Sven:Ja men, namsdag är ju nåt helt annat :-)
Monkan: Mina är inte så mycket sämre, kan jag lova (däremot är första laddningen slut efter helgens kalas så nu får jag lov att baka en ny omgång).
Skicka en kommentar