...tar jag mig ut ur bilen.
Ryggskottet ligger hotande nära.
Det nyper fast för minsta rörelse.
Trots detta ömkansvärda tillstånd greppar jag tag i golfvagnens handtag och stapplar till första tee. Och tänker; hur ska detta gå?
Varje steg är en prövning.
I väntan på att de övriga ska slå ut trycker jag hårt och intensivt på den akupunkturpunkt som kiropraktikern lärt mig.
Jag kvider av smärta vid första slaget men tvingar mig ner från tee och ut på fairway.
Vid hål nummer tre har det ryggonda dämpats och det som först kändes som en lidandets historia utvecklar sig till en trevlig golfrunda i vackert väder.
Vi pratar alltså om en drygt 5 timmars promenad.
---
Detta hände sig igår - men jag lovar att jag aldrig aldrig aldrig skulle utsatt mig för den smärtan - och det risktagandet - om det inte varit av speciella skäl.
Nu visade det sig fungera och den lärdomen ska jag ta med mig.
Även om jag nog inte kommer att gå ut på golfbanan i detta tillstånd någon fler gång så visar det sig dock att bästa boten för det ryggonda är att röra på sig.
Hur förskräckligt det än kan te sig.
lördag, augusti 16, 2008
Med ett gnyende ljud
Upplagd av Marge_II kl. 12:09 em
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja det är ju den rekommendation som ges nuförtiden - proppa sig full med smärtstillande och röra på sig. Men du måste ha haft ett mycket starkt motiv för att plåga din arma kropp på detta vis.
Kan det ha handlat om välgörande ändamål, prestige eller prispengar?
Maja:Prispengar, förstås.
Nä, faktiskt befann jag mig på främmande ort och vid en bana jag bara hört talas om men aldrig spelat.
Ren nyfikenhet, alltså. ;-)
Curiosity killed the cat...
Maja: Satisfaction brought it back...
Skicka en kommentar