...bryts jag ner lite mer.
Varje dag försvinner en bit av mitt självförtroende.
Jobb som jag aldrig tidigare skulle tveka att söka ögnar jag nu över och tänker:
"De anställer aldrig mig".
Även om jag vet att jag är kvalificerad och skulle klara jobbet.
Hur knäckande är det inte att söka jobb när man
1) inte får ett svar alls - varken på att de mottagit ansökan eller att man inte fått jobbet -
2) får ett svar att tjänsten gått till annan sökande.
Den här gången också.
Och nej, här hjälper inte längre glada tillrop eller välmenande råd om positivt tänkande.
Det här är min verklighet!
fredag, april 04, 2008
För varje vecka som går
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Nej. Förmodligen är det så. Glada tillrop och välmenade råd råder inte bot på situationen. De är väl mer ett utslag för att folk vill skapa en känsla av hopp och en aning ljus i en svår situation. Men jag tror inte att någon verkligen är övertygad om att det hjälper dig till jobb.
Kanske din uppgift blir att knyta självkänslan till annat än nyckfulla mottagare av dina ansökningar? Det blir så sårbart att måendet beror på hur de hanterar ansökningarna. Till något som du inte kan påverka, hur mycket du än vill.
Jag kan ange hur många av dina förmågor som helst som du kunde knyta en stark självkänsla till. Men det är jag det, det viktigaste är väl att du kan det?
Men stackars människa! Det måste vara fruktansvärt knäckande att vara så oönskad. Kom till Australien! I Sydney är det brist på arbetssökande! Det är helt sjukt att det ska vara brist på jobb på ett ställe och brist på folk på ett annat.
jag blir lite irriterad, och jag är säker Du vet varför..Kom till skott. Gör det Du vill! Ta kontakt med Du vet vem! eler välj att inte. Du har så mycket......Jag blir verklgen sorgsen. Du är ju bara bäst
Alla: Jo. Eller nja eller kanske.
Eller så inte.
Australien känns sannerligen lockande!
Skicka en kommentar