...i blickfånget inmundigades Årets Första Semla i lördags.
Bakad på ett litet hembageri i Luleå. Mycket god.
Kanske blir det en idag också.
Sen får det räcka.
Enligt vår familjs tradition serveras semlan med kanel och ev. strösocker till, för den som önskar.
Och det gör man ju!
tisdag, februari 05, 2008
Med de sysslolösa isbrytarna
Upplagd av Marge_II kl. 9:28 fm
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
huja. Jä... SJ här finns inga semlor.På väg till Kph.
Ha så trevligt med våra systrar i kväll
Monkan: Jag ska tänka på dig när jag äter den, semlan.
Lycka till i Kph!
Men vad är det som är något med semlor egentligen? Första tuggan består bara av en massa bulla och pudersocker yr in i näsan på en. Efter idogt bulltuggande (med risk för kvävning) kommer man fram till hemsk mandelmassa och en drös med vispad grädde. Vari ligger tjusningen? Nära-döden-upplevelsen-
och-uppståndelsen?
Tacka vet jag kanelbullar. Det bästa en människa kan få från bakbordet!
Maja:
Sakkunskapen har talat! Och vem vore jag att säga mot sån expertis? ;-)
(Jag är ju benägen att hålla med. Det riktiga racet gäller det mellan kanelbullar eller bondkakor).
Skicka en kommentar