...fönstret i mitt arbetsrum släntrar skolbarnen förbi.
Nu är det eftermiddag och en liten kille passerar. Huvudet hänger, armarna hänger och han ser så oändligt ensam ut.
En stund efteråt kommer några andra killar i samma ålder, skrattandes, tillsammans.
Här.
Utanför.
torsdag, november 08, 2007
Utanför
Upplagd av Marge_II kl. 2:41 em
Etiketter: Utanförskap
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Usch. Helst vill man inte se det, men måste tvinga sig för att det finns där. Vad gör man? Som vuxen kan man ändå aldrig helt reparera vad kamraterna gör/inte gör, bara hjälpa vidare. Hjälpligt.
Suck.
Det är synd om männskorna. Även (eller speciellt?) om de som ännu är små.
Tänker på sagan Flickan med svavelstickorna.
Maja: Jo, det skar i hjärtat när jag såg honom. Han verkligen utstrålade hopplöshet och övergivenhet.
Och själv kände jag mig hjälplös.
Matilda: Man får hoppas att han hade en familj som värmde honom när han kom hem.
Aj, det gör så ont varje gång jag ser eller läser om utanförskap. Livet är tufft.
Panter: Jag vet inte om det är den senaste tidens hemska händelser med ungdomar inblandade som gör att det känns (än mer än tidigare) som ett öppet sår när jag ser barn och tonåringar som far illa.
Skicka en kommentar