A pro på (1)

...Alperna (som förekommer i posterna nedanför) ska jag nu berätta om den heroiske och stoiske mannen.

Denna berättelsen utspelar sig långt, långt tillbaka i tiden. Ja, till och med till tiden innan räntan i Sverige uppgick till 500 %.

Det är inte mycket snö i den berömda skidorten som vi bevistar detta år. M a o kan man säga att det är väldigt lite snö.

Då säger mannen, när några dagar av semestern återstår, "Marge, vi går en kurs i skärmflygning". Och vad svarar då en höjdrädd och rätt slutkörd hustru? "Nej, nu får det vara nog, sista branten tog nästan knäcken på mig". Inte alls, inte alls.
Käckt utbrister hon, "Visst, älskling".

Adekvat utrustning införskaffas, däribland, inte helt oväsentligt i sammanhanget, riktiga skor.

Kursen börjar. Mannen och den tappra hustrun lär sig vika ihop och packa fallskärmar. Viker och packar. Viker och packar. Lär sig styra genom att dra i några snören. Förlåt, menar förstås linor.

Sen är det bara att kasta sig utför branterna. Om nu bara "den tappra" kan springa tillräckligt fort för att få vind under skärmen. En baggis. Efter ett antal försök.
Hade förstås varit a piece of cake om man haft skidor under fötterna. Men nu saknas ju snön så då är det springa som gäller. Som sagt.
Nåväl, upp kommer vi bägge. Och ni vet ju vad man brukar säga; kommer man upp så kommer man alltid ner.
Och vi flyger, var för sig. Och flyger.
Och flyger varje dag.
"Upp och pröva dina vingar...."

Jag ser dalen där nedanför. Långt, väldigt långt nedanför.