...och vi beger oss till Regionsjukhuset, drygt 20 mil, enkel väg, i oplogad moddsnö.
Och väglaget blir värre ju längre söderut vi kommer.
Och det är bara så oändligt sorgligt när vi kommer fram.
Där ligger mannens pappa, nersövd.
Och ingen vet hur utgången blir.
För en vecka sedan kom han, som vanligt, med små gåvor till oss.
Och idag kan ingen farsdagsuppvaktning i världen nå fram till honom.
Men kanske känner han ändå att vi är där...
4 kommentarer:
Jag tror att han känner närvaron.
Hoppas din svärfar klarar krisen.
Något liknande drabbade min pappa för 8 år sedan, dessvärre med sämsta tänkbara utgång. Min pappa kastade in handduken lite väl snabbt och tidigt.
Välkommen "sir realistic".
Jag tror också att man på något plan kan känna närvaro, även om man är nersövd.
Min mor låg helt förlamad i 10 månader innan hon dog. Det var en tuff tid och vi visste aldrig hur mycket eller om vi nådde fram.
Det viktiga är kanske att man i det läget bestämmer sig för att man faktiskt når fram.
Jag tror absolut han känner er där. Tänker på er och hoppas det blir så bra som det kan bli.
Tack Jill!
Vet inte vad vi kan våga hoppas på utan får ta var dag som den kommer.
Skicka en kommentar