...som till och från läser min blogg kanske såg inlägget en bit nedanför om "Vägens riddare".
I kväll är det jag och Elisabet (och många andra) som har omsorg över de som färdas (eller snarare står still) i Stockholmstrafiken´s snökaos.
Och jag läser på Elisabets blogg om smulan vars anhöriga är på väg norrut till en sjuk far. Och känner så med henne.
Minns när min mor drabbades av hjärnblödning.
Hur mannen skyndade från sjukhuset, hem för att hämta saker att ha med (för mig) innan ambulansen var klar för vidare färd till regionsjukhuset, 23 mil bort. Bråttom bråttom var det. Och fort gick det.
Och hur mannen just då fastnar i en fartkontroll och hur polisen en evighetslång stund tittar på honom, och på den slarvigt packade bagen på sätet brevid, nickar och säger;
- Ja vi hörde om en akuttransport...Åk du.
Och jag kan fortfarande inte tänka på det utan att ögonen tåras.
onsdag, november 01, 2006
Ni
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vissa känslor behöver man bara ett ögonblick att tänka tillbaka på och känna precis likadant igen.
När man ser en räddningsbil tycker jag man kan be en kort bön/ skicka en tanke till de som blivit drabbade.
Precis Jill, så är det.
När jag tänker på den händelsen så skulle jag så gärna velat säga ett tack till polisen som inte började tjafsa (för mannen hade ju de facto kört alldeles för fort) utan som såg till situationen i stort.
Ibland blir man så positivt överraskad - även om händelsen i övrigt var så kaotisk och hemsk.
Skicka en kommentar