...att förstå ungdomar som satsar på längdåkning. Inte för att det inte är kul men det är ju ack så slitigt.
Det finns ju så många andra idrotter där man faktiskt inte behöver jobba så infernaliskt som just i längdåkning på skidor.
Maratonlöpning och cykel är andra sådana där idrotter som liksom kan plåga livet ur utövarna.
Men jag beundrar alla dem som trots allt ger sig in i dessa sporter.
Alla som kämpar. Inte minst de där som kanske aldrig kommer att nå toppen men som ihärdig strävar vidare.
Och sen beundrar jag Charlotte Kalla, denna friska fläkt från Tärendö som verkar så sympatisk och målinriktad.
Som kammar hem medalj efter medalj, nu senast i det pågående junior-VM:et.
Grattis!
fredag, mars 16, 2007
Jag har svårt
Upplagd av Marge_II kl. 5:49 em
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag håller med.
Men jag är också fascinerad över hur någon år efter år, tränar och tävlar i diskus. Eller slägga.
Tänk dig! Det allt överskuggande intresset är att gå till en idrottsplan och snurra livet av sig, bara för att få iväg en sten (järnklump) några meter.
Otroligt!
Och trist.
Bert: Diskus och slägga är kanske inte så rafflande men framför allt inte lika slitigt och snorigt och mjölksyreframkallande som skidåkning.
Det är skoj att det går bra för Charlotte Kalla!
Lite mallig blir man också för att hon också är norrbottning :-)
Skönt att se att det finns återväxt i skidlandslaget. Hoppas detta får fler unga att bli intresserade.
Charlotte Kalla kommer att bli hur stor som helst.
Mammamia: Och vilken norrbottning sen!
Tommy: Det verkar ju finnas en del löften på gång. Och ja, störst av dem är Charlotte Kalla. Hoppas bara att hon får vara frisk och att kroppen håller, då kan hon nog bli hur bra som helst.
Skicka en kommentar