...det är vi det!
17 år fyller alltså sonen.
Och jag tänker på när jag själv var 17 år. Det var året innan jag flyttade hemifrån.
Och när mannen fyllde 17 bodde han borta, på skolorten, under veckorna.
Varför har jag så svårt att tänka mig att sonen inte skulle bo hemma?
Kanske har vi skämt bort honom just för att han ska bo kvar?
Så är det nog.
Med all säkerhet.
Absolut.
onsdag, februari 28, 2007
Curlingföräldrar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Grattis J! Det var som 17, ja du ser faktiskt ut som det oxo.
"moster" (monster?) Maja
Min dotter frågade mig häromdan. -Hur tror du att det kommer att kännas för dig när vi flyttar? Hon svarade själv. Det är tur Du har hundarna att bry dig om på hemmaplan. Hon är klok min dotter!
Monkan: Ska jag tyda det där som om du tycker att vi ska skaffa hund? ;-) Det kanske vi gör...
Skicka en kommentar