...och isen ligger spegelblank. Mannen har lagat långfärdsskridskorna men jag känner mig osäker.
Nattens regnande har gjort att det bildats sprickor här och var. Dessutom är isen täckt med några centimeter vatten vilket gör att viljan att stå på benen är än större än vanligt.
...Så lät man avrätta Saddam Hussein i natt.
En despot förvandlad till martyr.
Ännu ett nederlag för mänskligheten.
...eller i morgon ska han dödas. Saddam Hussein. Med många liv på sitt samvete.
Men jag säger, som jag skrev på Bert's blogg:
Dödsstraff är en primitiv metod och inte värdigt ett modernt samhälle. Låt Saddam leva och låt honom begrunda.
Han ska dock inte tillåtas besök där hans martyrskap och position kan uppmuntras.
Kanske någon gång i någon klarsynt stund kan han ana sitt brott. Även om jag tvivlar.
Att döda honom är att ge honom en status han inte är värd.
Att döda honom är att göra det för enkelt.
Det är att göra den dödshjälp vi förbjuder i Sverige, legitim för den som verkligen bör sona sitt brott!
...vägrar sitta kvar på skon. Helt plötsligt släpper frambindningen och genom ett konststycke lyckas jag hålla mig stående. Vet att om jag ramlar kommer jag att bryta mist en handled, kanske ett ben. Tur att jag har stavarna till hjälp.
Men skridskoåkning ska det bli. Jag snör på mig de gamla hockeygrillorna där skenorna egentligen är alldeles för korta för långfärder. Ett lastfartyg passerar och på andra sidan fjärden ser vi en isjakt susa fram.
Julaftonen går bra, för sällskapet. Själv avvaktar jag till juldagen med skridskoåkningen. Minusgrader och bara lite ojämn is. Osäkra skridskoskär men snart hittar kroppen rytmen.
Annandagen: 4-5 plusgrader och isen börjar knaka betänkligt. Men vi åker någon mil och känner av muskler jag inte kan minnas någonsin funnits där. Obligatorisk apelsinpaus och en nedåtgående sol. 
Kan livet bli så mycket bättre, en julhelg?`
Som jag gruvat så inför?
...Sedan någon gång i slutet av 70-talet, eventuellt början av 80, har jag prenumererat på tidningen Sköna Hem, inredningsintresserad som jag är. Tidningen har hängt med hela tiden utom under åren vi bodde utomlands.
De senaste fyra, fem åren har dock någonting hänt. Jag har inte bara sneglat utan även prasslat vidlyftligt med andra, medan Sköna Hem oförtrutligt trippat vidare mot mörkröda, dunkla Östermalmssalonger och Newportinspirerade Waxholmsvillor. Tyger och mönster i överflöd.
Ingen minimalism där, minsann.
Själv har jag med åren lagt på mig själv men skalat av i vår inredning. Någon jämvikt får det lov att vara.
Och idag, när nästa års första nummer låg i brevlådan, gjorde jag slag i saken.
Jag mailade stramt in en uppsägning av den pågående prenumerationen.
Svårare var det inte.
...hemkommen från julfesten.
Har skrattat och gråtit och fått höra så många intressanta berättelser.
Och som grädde på moset uppträdde en lokalt välkänd duo med såväl julsånger som andra låtar (därav tårarna - jag gråter lika lätt som jag skrattar).
Och helt oväntat kände jag plötsligt en fläkt av julstämning i mitt inre.
...och jag tar "the day off".
Tänker handla de få julklappar jag ämnar köpa i år samt införskaffa förrätt och dryck till kvällens "tjej-träff".
Dessutom kanske handla lite julmat.
Kommer hem med
...i dag skulle min far fyllt 92 år om han fått leva. (ja, han var lite äldre när jag föddes, är det väl bäst att jag påpekar:-))
Han fick leva ett aktivt liv tills strax innan sin 89-års dag.
Hela tiden hade han förmånen att vara psykiskt alert, ja till stor del även fysiskt.
Några år innan han dog ramlade han och krossade höftbenet när han åkte en av vinterns dagliga skidturer. Skidåkningen och långa promenader fick han därefter lägga på hyllan men cykelturerna fortsatte han med in i det sista.
Han var aktiv i olika föreningar och höll studiecirklar i olika ämnen. När han dog var gruppen pensionärer mitt uppe i analysen av Åsne Seierstads "Bokhandlaren i Kabul". Pappa var också, utifrån en djupt humanitär syn, sedan många år engagerad i Afghanistankommittén, vilket inte var vanligt för sådär 20-25 år sedan.
Född 1914 som han var fick han uppleva en otrolig samhällelig förändring. Från jordbrukarsamhälle, till industrialism och slutligen dagens informationssamhälle.
Åh, jag kan berätta så mycket om hans levnadsöde men det får bli en annan gång.
Nu ska jag åka iväg och tända ljus på hans grav.
Jag saknar honom.
...har vi* julpyntat!
En adventstjärna.
That's it!
So far...
*Ja, ja det var mannen som fick klättra upp.
...Så här ser det ut vid det gamla färjläget.
Det är säkert 20 år sedan färjan slutade gå och fortfarande finns dessa gamla rester kvar. Dessvärre är det ingen ovanlig syn runt om i landet. Här och var finns gamla utrangerade anläggningar kvar.
Vem har lämnat dem?
Vem äger skräpet?
Min gissning är att mycket blivit kvar när myndigheter och statliga verk bolagiserats. Ingen vill ta den kostnad det innebär att ta bort det.
I det här fallet kan det finnas många alternativa ägare: Vägverket (myndigheten), Vägverket Produktion, kommunen, vägföreningen, energibolaget?
...gör inte tillräckligt för att stoppa svenskarnas barnsexturism i andra länder, enligt en rapport från organisationen Ecpat International.
I Sverige måste det markeras mycket tydligare från statligt håll att vi inte har rätt att konsumera och köpa utländska barns kroppar, säger Helena Karlén, Sveriges generalsekreterare i Ecpat.
Om det här tänkte jag skriva men finner inte de rätta orden.
Jag blir bara så oerhört sorgsen. Och arg.
Ja, ni vet. Ni förstår.
...jobbjakten fortsätter.
Som jag tidigare skrivit så brukar steg ett och ibland två gå rätt bra.
Det är i slutet det kärvar.
Men den här gången ska jag medelst affirmation ge järnet hela vägen.
"Jag ska ha jobbet. Jag är rätt person. Jag passar perfekt." Ska bli mitt mantra.
Sen att det egentligen inte är drömjobbet direkt, måste jag förtränga.
Jag har inte ens tänkt den tanken.
...måndagmorgon.
Fin helg.
Förutom att grannens hus tog eld.
Som tur var upptäckte de det i tid så "bara" en vägg skadades. Plus då rökskador i hela huset.
Och sonen vår som kom hem lätt onykter. Snart 17 år och första gången. Hmmm.
Och pedagogisk som jag är googlar jag för att visa att 0,55 promille är för mycket:
"Aftonbladet: Så blir du ”lagom” berusad
Den perfekta fyllan. Letar du också efter den? Alkoholforskaren Kent Johnsson är den på spåren. - 0,55 promille är helt perfekt, säger han. ...www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,108395,00.html -
Vertex, Norrlands Största Studenttidning
0,55 promille är den festpromillehalt som Kent Johnsson rekommenderar. ... En kvinna som väger 60 kilo kommer upp i 0,55 promille om hon dricker två glas ...www.vertex.umea.com/nr1-05/3.html - 20k -
Hur ndras beteendet
Filtyp: PDF/Adobe Acrobat - överstiger 0,55 promille. Misstaget vi ofta gör är att tro att vi ska få ännu roligare om vi dricker. ännu mer, trots att det tidigare i historien har visat ...alkoholprofilen.se/pdf/hur_andras_beteendet.pdf "
Där kan man säga att jag misslyckades en aning med min pedagogik.
Men i övrigt bra helg.
ZITS av Jerry Scott och Jom Borgman
...ska ju tala med näringsminister Olofsson idag. Han, den högflygande, lär visst ha politiska ambitioner.
Men är inte hon, fru Olofsson lite väl mycket vänster för Mr Fuglesang?
Rykten säger att han var med i Högerliberalerna under sin tid på KTH.
Vänta, kan han inte byta plats med den där kvinnan som skulle vara kvar där i rymden? Hon som ska stanna länge.
...så skulle det ju vara.
Jag begär inte mycket.
Och jag är glad bara att jag är dagens lucka där.
...i stället för push.
Dagens lästips är en intressant krönika i DN av Anna Serner rörande marknadsföring. (Men kanske är den intressant bara för att jag är intresserad av marknadsföring?)
Nåväl, hon skriver att det länge talats om att Europa i en snar framtid kommer att försörja sig som museum medan Asien försörjer sig som producenter.
Och frågar sig om vi inte redan är där. Åtminstone när det gäller marknadsföring.
Som exempel nämner hon Japan. Där man istället för att skicka reklamvideos till mobilen, vilket Ericson tydligen är på gång med, så lockar företagen konsumenterna att via reklamtavlor vilja ha information.
Genom att fota av reklamen som finns på stora reklamtavlor får man med en kod (QR) som leder till annonsörens hemsida där annonsörens erbjudanden finns och där man får mer information och kan köpa varan direkt. Ett par klick på mobilen och man är där.
En positiv utveckling, säger jag som hatar att bli påtvingad en massa reklam som jag är helt ointresserad av. Särskilt i något så personligt som mobiltelefonen. Här väljer man själv utifrån egna preferenser.
Sen att reklamtavlorna finns där med sina budskap är en helt annan sak.
...Sif:s förbundsordförande Mari-Ann Krantz skriver idag en rapp replik till Svenskt Näringslivs ordförande Michael Treschow. Treschow som i går gick ut i media med att "Toppchefer betalas för dåligt".
Och varför lägger jag ut Elton John iklädd en fånig mössa, på luciakvällen?
En födelsedagspresent till mig själv, bara. Att vakna till i morgon.
...ska avgå. Kräver minst 8 SSU-distrikt i kväll.
Mannen säger; "Det där hade aldrig hänt om hon varit nykter".
Och jag replikerar, snabbt som en kobra; "Men hon är väl nykter nu"?
...är förebilden för den ännu oskuldsfulla Lucian som står vid faderns bädd, luciamorgon 1960 eller -61. 
...Alperna (som förekommer i posterna nedanför) ska jag nu berätta om den heroiske och stoiske mannen.
Denna berättelsen utspelar sig långt, långt tillbaka i tiden. Ja, till och med till tiden innan räntan i Sverige uppgick till 500 %.
Det är inte mycket snö i den berömda skidorten som vi bevistar detta år. M a o kan man säga att det är väldigt lite snö.
Då säger mannen, när några dagar av semestern återstår, "Marge, vi går en kurs i skärmflygning". Och vad svarar då en höjdrädd och rätt slutkörd hustru? "Nej, nu får det vara nog, sista branten tog nästan knäcken på mig". Inte alls, inte alls.
Käckt utbrister hon, "Visst, älskling".
Adekvat utrustning införskaffas, däribland, inte helt oväsentligt i sammanhanget, riktiga skor.
Kursen börjar. Mannen och den tappra hustrun lär sig vika ihop och packa fallskärmar. Viker och packar. Viker och packar. Lär sig styra genom att dra i några snören. Förlåt, menar förstås linor.
Sen är det bara att kasta sig utför branterna. Om nu bara "den tappra" kan springa tillräckligt fort för att få vind under skärmen. En baggis. Efter ett antal försök.
Hade förstås varit a piece of cake om man haft skidor under fötterna. Men nu saknas ju snön så då är det springa som gäller. Som sagt.
Nåväl, upp kommer vi bägge. Och ni vet ju vad man brukar säga; kommer man upp så kommer man alltid ner.
Och vi flyger, var för sig. Och flyger.
Och flyger varje dag.
"Upp och pröva dina vingar...."
Jag ser dalen där nedanför. Långt, väldigt långt nedanför.
...Sista dagen av kursen kommer kastvindar in över bergsmassivet.
Och vi hör till den lilla tappra skara som befinner sig på toppen, beredda att än en gång trotsa förnuftet.
"Okey, säger våra ledare, ni som är här kan flyga ner, sen avslutar vi för dagen. Det börjar bli farligt."
För att göra en lång historia lite kortare kan sägas:
Upp kom jag. Ner kom jag.
Men när mannen strax därefter ska landa kommer en uppvind så, när han så småningom brutalt tar mark, hörs en distinkt knall inifrån de hyrda skorna.
Mannen klagar lite lätt men åtar sig att gå ner till byn och lämna igen den hyrda utrustningen. Tyvärr visar sig det att det är lunchstängt så han får gå två gånger.
Under tiden uppsöker den nu inte längre tappra utan hjärtlösa hustrun, resten av resesällskapet för ett par sista åk i pisterna innan hemfärd.
Sista kvällen med gänget; vi går på lokal. Mannen haltar. Men kvällen är trevlig. Och efter ett tag klagar han inte så mycket.
...hemresan.
Vi packar ihop de sista prylarna. Som vanligt har jag en resväska och mannen ryggsäck. Transferbussen hämtar upp resenärerna, i kvarteret nedanför. Mannen haltar dit stödd på stavarna. Jag mobiliserar sällskapet och lyckas få med all packning till hållplatsen: skidor, pjäxor, väskor etc etc.
Väl tillbaka på svensk mark, på Arlanda, börjar mannen bli lite "tjörmig". Vill inte längre bära all utrustning och lutar sig betänkligt mot bagagevagnen.
Väl hemma efter att anslutningsflyget landat, föreslår jag (lätt irriterad) att vi ska fara till lasarettet. Men icke säger Homer. Hem och sova är vad som gäller.
Söndag förmiddag åker vi till sjukhuset.
Det visar sig att mannen har brutit vadbenet samt slitit av ledbandet.
...och resterande del av berättelsen är en helt annan historia.
...i går handlade ju bloggande.
Tyckte att det var rätt kul när Sigge Eklund menade att han tidigare skrev dagbok för att han hade så tråkigt liv så när han präntade ner det, formade han ett nytt.
Härligt; Så här kommer det att stå i min diary i kväll:
"Vaknade sent av solens strålar som försiktig smög sig in genom den tunna gardinen.
Drog på mig shortsen och gick ut till mannen och sonen som satt ute på altanen. Frukosten var framdukad; ananas skuren i bitar, mangoskivor, papaya och en liten yoghurt. Kaffe.
Mannen log mot mig och frågade om jag hade några planer för dagen, annars kunde de föreslå en snorklingstur runt ön. Maldiverna består ju av flera olika öar och just den här tog det ungefär en halvdag inklusive strandhugg, att snorkla runt..."
Eller så väljer jag att skriva ner det lite häftigare alternativet:
"Vilken pudersnö vi fick uppleva idag. Vi valde offpistturen Vallée Blanche som utgår från Aguille du Midi. Strålande sol efter en veckas snöande. Bättre kan det inte bli. Benen kändes som spagetti när vi kom ner till staden och middagen på stjärnrestaurangen Albert 1er satt som en smäck..."
Undrar vart jag ska resa i morgon?
Eller så väljer jag att utföra något stordåd, som fred på jorden. Eller nåt. Kanske skaffar jag mig bara ett roligt jobb.
Eller en dagbok.
...och översvämning.
Mannen konstaterar lakoniskt; där flöt bodan iväg till grannens tomt.
Tur att vi bara har gräsfrön och längdåkningsskidor i det lilla huset.
Dessutom överdrev mannen. Bodan är inte hos grannen. Än.
...men vi väntar på en dockning.
...i Norrbotten minskar.
Länsarbetsnämnden har redovisat arbetslöshetssiffrorna för Norrbotten.
Redovisningen visar att antalet öppet arbetslösa i Norrbotten i slutet av november var 4,0 procent av befolkningen mellan 16 och 64 år.
Det är drygt 1 200 personer färre än för ett år sedan.
Även om man lägger till de som är sysselsatta i olika program har det skett en förbättring.
1 800 färre än för ett år sedan.
Gissa vilken stolt skara jag kan räkna mig till.
Om någon vecka eller så.
När det pågående uppdraget är slutfört.
Back on track. Eller vad man nu säger...
...är död.
Och jag är benägen att återupprepa"Silverfisken"s ord om P W Botha;
"Rest in pieces!
Det var inte en dag för tidigt."
Fast det bär mig emot, rent moraliskt...
...bor i Lappland.
Under dagens ispromenad ser vi planen passera på himlen. Plan efter plan, i skytteltrafik.
På väg till Jultomten.
Som ju bor i finska Lappland.
Snacka om att lyckas med sin marknadsföring.
...än Glocalnet. 
Solen i Norrbotten. Den 10 december 2006.
Idag är det tretton år sedan min mor fick en hjärnblödning och försvann in i en annan värld. Mellan liv och död i nästan 10 månader. Månader av smärta, av ständig oro, vaka, rädsla. Hela tiden balanserandes på gränsen. Kris efter kris. Tills döden kom som en befrielse.
Och solen går knappt upp.
...av tiden går det bra.
Ni vet, det rullar på. Antingen jobbar man som 17 eller söker jobb och lagar middagar och bakar julkakor. Ibland upptäcker man att man glömt tillsätta socker i degen vilket känns lite scary men so what?
Man bjuds på och har lyckade fester och umgås så där lämpligt med grannarna.
Läser läxor med sonen. Lördagshandlar, besöker svärfar på lasarettet, lyssnar på svägerskan som bara surrar på, som om det är henne allt handlar om.
Tänder ljus på graven.
Och kanske är det just där och just då sprickan rämnar.
Eller är det när de man tror är ens vänner hälsar på och man börjar tvivla på att det handlar om vänskap nu mer.
När nyfunna vänner många gånger är snällare än äldre.
Än de där som tar sig friheter och som agerar domare. Som inte ser mig utan bara grandet! Eller sån som de tror att jag ska vara och inte den jag fortfarande är. Eller den jag vågar vara nu.
Eller så är det när jag läser bloggar som går rakt in i mitt hjärta. Som sätter ord på det jag själv inte kan formulera. Av hänsyn. Av feghet.
Eller de där som sätter upp samma skydd som jag gjorde förr. Som lindar in. Och som jag ser känner samma sak som jag gjorde. Once.
Och sprickan öppnar sig. Avgrundsdjupt.
För den där ynka promillen...
...nya kläder.
Obol Invest. Har ni hört talas om?
Företaget som gick in och skrev ett 15-årigt kontrakt med basketligan och kontrakt med andra idrottsklubbar runt om i landet och som piskat upp sig till att vara en stor koncern med verksamhet i Europa, Kanada och Asien.
Uppbackade av en multimiljonärsfamilj i Kanada. Stor sekretess. Hysch hysch. Och ingen har reagerat över den digra sekretessen. De rika vill inte skylta med sina pengar har alla förstått.
Men visst är det konstigt det där? Alla vill ha hög lön och det verkar vara en tävlan bland direktörerna att få så förmånliga avtal som möjligt. Tror ni att de vill att det ska vara tyst, hur ska de då kunna jämföra? För det är ju viktigt det där, att tävla. Om man får 10 mille mer än ordenbrodern, 25 miljoner mot 15. Herre Gud, hur ska man annars kunna äta sig mätt?
Nej, sån där sekretess är bara till för att dölja ljusskygga handlingar. Tänker jag.
Okey, förlåt, det blev ett litet utvik där. Åter till Obol Invest.
Jag lyssnade till Radions program "Kaliber" i P1 i söndags vilka granskade företaget och dess ägare.
Upp som en sol och nu ifrågasatta av media, finansinspektion, finanspolis och kunderna.
Vad som är sant lär väl framtiden utvisa.
Men som framgångssaga är det rätt fascinerande.
Gruvarbetarsonen som blir föräldralös vid 16 års ålder.
Som från Föreningsbankens kontor i Hakkas via regionbanken går vidare till finansvärlden i Stockholm. Och sen rullar det bara på med karriären tills han hamnar i mammons mecka Schweiz.
Sedan kommer han hem till Sverige. I bakfickan har han en miljonspäckad investerare, en vingård i Italien och en ännu oupptäckt karriär som sångare.
Förvisso blev han inte föräldralös vid 16 års ålder.
Förvisso verkar Obol inte vara den där koncernen och miljonären står inte att finna.
Förvisso har vinet inte den kvalitetsstämpel som det marknadsförts med.
Förvisso hamnade skivan han spelade in inte på topplistorna.
Men sant är att han jobbade på Föreningsbankens regionbank. I rummet intill mig.
...ringer.
Han har haft håltimme och sprungit upp till farfar på lasarettet.
Och vill egentligen bara lämna en lägesrapport.
Jag blir varm i hjärtat.
Både av svärfars uppvaknande och sonens omsorg.
...mail i dagens inkorg som jag bara inte kan undanhålla er:
En kvinna satt och fyllde i ett kvällstidningstest där bl.a. frågan
"-Anser du att du är normalviktig?" dök upp.
Hon läste frågan högt för sig själv och den 9-årige sonen lyssnade
och funderade. Sen sa han:
"-Nää, mamma, du är inte normalviktig - du är ju jätteviktig!!"
Tack M.
...nästa!
Förre Skandiachefen Ola Ramstedt kan få diplomatisk immunitet.
Fru Kristina har fått jobb i Zambia och som medföljade make kan Mr Ramstedt få diplomatpass enligt dagens E24.
Det innebär att han inte kan gripas för brott där. Hur det blir med de två års fängelse som han är dömd till i Sverige återstår att se.
Domen är överklagad och innan hela härvan är klar lär Mr Ramstedt ses sitta njutningsfullt tillbakalutad, smuttandes på en G&T i Lusakas hetta.
Vi håller ihop, vi i de rätta kretsarna.
...sommaren 2006 gick inte till något glassigt resmål som Smögen, Mallorca eller Thailand.
Nej, vi reste till Kuhmo, Suomussalmi och Raateväg i den östra delen av Finland.
Där kände vi historiens vingslag när vi gick i skyttegravar, såg ut över områden som under åren 1939-40 utgjorde slagfält för de finska försvararna och besökte gravplatser där finländare och ryssar i tusental ligger begravda.
Under ryssarnas försök att skära av Finland i höjd med Uleåborg stupade cirka 800 finska soldater och inte mindre än cirka 23 000 ryska soldater fick sätta livet till.
Ofattbart.
Om detta ofattbara skriver sonen en uppsats som jag idag lovat korrekturläsa.
I dag, den 6 december, som är Finlands självständighetsdag. Utropad 1917 och erkänd av Ryssland 1918.
Grattis Finland!
...är skadligt, säger man på nyheterna.
Men det har man väl vetat i alla tider att det är farligt att vara på kanelen?
...är jag riktigt nöjd.
Har varit så urless på regnandet och förkylningen som däckat mig men nu, nu när det verkar som om regnet ska övergå till snö, då huttrar jag bara mer.
Det känns som om en bihåleinflammation är i antågande och med mannen bortrest så behöver jag ingen snö att skotta.
Usch så egoistisk jag låter. Inte är jag sån. Egentligen.
Härmed lovas bot och bättring.
...öser ner, den 5 december 2006.
Skorr
Jag vet inte var jag skall stå
mellan dem som förebrår mig
och mig som förebrår dem -
men ett vet jag:
Att jag är utan skuld och att de är utan
skuld
Så är vi oförenliga och jämbördiga!
Men jag vet också:
Att i hemlighet är det dem en skuld
och i hemlighet mig en skuld
Sedan gäller det bara majoriteten.
Gunnar Ekelöf; ur En natt i Otocac
...reklam!
Testade årets glögg i går.
Finns den mot förmodan kvar på ert systembolag så skynda att fynda.
Fungerar bra både under advent och till after-ski.
...och komma igen.
Orden som leder mig framåt, som får mig upp ur klyftan jag faller ner i när jobben svischar förbi näsan.
Retfullt nära, så där att man kan känna doften men inte tillåts smaka.
Så vad gör man då när helgen förflutit i depressionens och sjukdomens tecken (kroppens symptom på själens tillstånd)?
Jo, man greppar tjäckt telefonen och ringer med förkyld stämma på nästa jobb.
Skriver ännu en ansökan.
Och glömmer att tillsätta sockret i kakdegen.
...i Svartöstan.
Här startade en bejublad och kortvarig karriär. Ja, den var så kort att råkade man ha semester vid den aktuella tidpunkten missade man hela traumat.
Vi pratar historia.
Och allt är preskriberat!
Vi var ett illustert sällskap tjejer/kvinnor/damer/kärringar som skulle anordna fest för våra vänner. Och för att liksom "glamma till det" beslöt vi bjuda på ett uppträdande för dem.
Festen var otroooooligt lyckad. Hur lyckat själva uppträdandet var är det nog ingen som egentligen kan uttala sig om. För även om jublet aldrig ville ta slut säger det inget om kvalitéen.
På okända vägar spreds dock ryktet om vår s.k "show" och vi fick därefter färdas land och rike kring för att uppträda.
Nej, riktigt så var det inte men vi showade i alla fall i metropoler som Luleå och Älvsbyn.
Sen gick vi i väggen.
Och sällskapet upplöstes.
Rykten förtäljer att vissa personer aldrig återhämtade sig efter att ha sett oss uppträda.
...i morgon.
Här finns inte en adventstjärna, inte en röd kudde, inte en julgardin. Ingen adventljusstake och inte en saffransbulle.
Här finns inget som förebådar julen.
Utom den härligt praktfulla amaryllisen som skamlöst breder ut sina blomblad.
(Här var det tänkt en bild men Blogger är inte på humör i kväll, verkar det som. Och förresten, vem är det?)
December
